.xO Lägger upp några källtexter, utblickar, för vidareläsning... läs, känn och begrunda. Ox.
Rätten till arbete
eller rätten till lättja?
Efterskrift till Paul LaFargues ”Rätten till lättja” av Brutus Östling och Göran Bergström.Symposion / Fri press – Andra upplagan, 1989.Digitaliserad och upplagd på nätet augusti 2006. Enligt Bibeln gäller, ”att den, som icke vill arbeta, skall heller icke äta”;
enligt den borgerliga upplysningen gäller, att ”endast den som arbetar skall leva och bara av sitt eget arbete”;
i arbets- och koncentrationslägren gäller, att ”alla skall träla, och alla skall svälta”;
enligt den frihetliga socialismen bör gälla, ”att alla skall äta, och alla skall arbeta så lite som möjligt”;
under kommunismen måste gälla, ”att var och en presterar efter egen förmåga och njuter efter sina behov, och var och en njuter efter sin förmåga och presterar efter sina behov”.
(Ur Carlsen m fl: Kapitalisme, behov og civilisation, Modtryk 1980)
I.
Att ha ett arbete eller att inte ha det är den omedelbara frågeställningen för flertalet människor. Men så har det inte alltid varit. Lafargue talade om det soliga Spanien, där man för något mer än bara hundra år sedan hade färre fabriker än vi har fängelser. Vänder man blicken mot tidigare samhällen – t ex antiken – eller mot en del ännu kvarlevande ursprungsbefolkningar, så upptäcker man att arbetet betraktades som det mest förnedrande för människan eller att en sådan föreställning som ”arbetet som sådant”, ”arbete överhuvud” helt enkelt inte existerar.1
Kärleken till arbetet, detta besynnerliga vansinne, är nämligen en historisk (läs: kapitalistisk) produkt, som har dominerat den kapitalistiska ideologin, och detta också när den uppträtt under socialistiska förtecken. Arbete och arbetsduglighet ses både från vänster och höger som naturligt och nödvändigt förbundna med identitetsbildning, normalitet och människovärde.
Föreställningen om arbetet som något nödvändigt och positivt skulle väl knappast kunna betraktas som vansinne om det rörde sig om ett ”utopiskt” arbetsbegrepp – ett arbetsbegrepp som knöts till kreativitet, skapande verksamhet osv. Detsamma gäller givetvis den allmänna och överhistoriska definitionen av arbete som ”en process mellan människa och natur, en process varigenom människan förmedlar, reglerar och kontrollerar sin ämnesomsättning med naturen genom sitt eget handlande” (Marx).2 Betraktat på detta sätt är arbetet en oundgänglig del av all mänsklig praktik. Men under kapitalismen är arbetet inte blott definierat som en stoffväxling med naturen, det utgör samtidigt produktion av värde, och därtill mervärde. Arbetet har således en dubbel bestämning under kapitalismen; dels som en konkret och mycket bestämd arbetsprocess (t ex snickeri-, skrädderi- eller måleriarbete), dels som en process som inte kan betraktas konkret eller göras till föremål för sinnlig betraktelse, nämligen att vara värde- och mervärdeproduktion. 3 Under kapitalismen är arbetet underlagt mervärdeproduktionen, arbetets abstrakta sida, och format av denna. Dess obönhörliga krav är att producera så mycket som möjligt, utan hänsyn till vad som produceras och hur.
Men när arbetsbegreppet på så sätt förvandlas till ett produktivitetsbegrepp, ja då försvinner också arbetet som skapande, kreativ verksamhet och reduceras till kapitalistiskt, främmandegjort lönarbete. Arbetet blir något som hör ”nödvändighetens rike” till, och ”frihetens rike” tar vid först där arbetet upphör, d v s i den kapitalistiska fritiden. Ändå är det just mot lönarbetet som arbetarklassens kärlek, till arbete riktar sig. Alltifrån arbetarklassens tidigaste strider till dagens dogmatiska socialdemokratiska program för ”full sysselsättning” har ”rätten till arbete” (dvs kapitalistiskt lönarbete) varit ett dominerande krav. Istället för att – som Marx säger i Lön, pris och profit – ”avskaffa lönesystemet”, har man ägnat stor kraft åt att göra denna arbetsform allmän. När proletariatet revolterat, har detta skett för att befria arbetet eller tvinga även kapitalisterna och de rika herrarna att arbeta. Man har revolterat under paroller som ”den som inte arbetar, han skall heller inte äta”, ”rätt till arbete”, ”arbetets revolution” och ”bly eller arbete”, med det senare slagordet menade de revolterande arbetarna i Lyon 1831 att de var beredda att dö för att få arbete. – Sällan eller aldrig har man ifrågasatt arbetets form.
Poängen hos Marx gentemot dessa tendenser inom den socialistiska rörelsen är att han skiljer den kapitalistiska arbets/ormen, lönarbetet, från arbete som livsaktivitet osv. Vid de tillfällen då Marx själv talar om arbetet som ett ”primärt livsbehov” åsyftar han alltid en arbetsform bortom det kapitalistiska lönarbetet, ett arbete där t ex ”individernas underordnande under arbetsledningen och därmed också motsättningen mellan andligt och fysiskt arbete har försvunnit”.4 I detta avseende har Marx’ tankar knappast haft något inflytande alls på den socialistiska rörelsen.
II.
Hur har då denna vansinniga kärlek till lönarbetet – som Lafargue talar om – kunnat växa fram? Ja, en sak är säker, arbetsmoralens framväxt har krävt en lång historisk process fylld av våld, nöd och fruktan. Disciplinering är nyckelbegreppet för denna utveckling. Lönarbetarklassen (på livstid) kunde endast skapas genom att arbetarna blev ”inpiskade, brännmärkta och pinade i den disciplin som lönarbetarsystemet kräver”. (Marx)5
En engelsk historiker noterar att ”det fanns få områden i landet där inte de moderna industrierna, särskilt inom textilbranschen, förknippades med fängelser, arbetsinrättningar och barnhus”. (Pollard) Den franske idéhistorikern Michel Foucaults böcker handlar bl a om hur den för lönarbetet nödvändiga disciplinen växt fram.6 I Vansinnets historia har Foucault beskrivit och analyserat hur det i 1600-talets Frankrike uppstod stora interneringsanstalter i vilka mängder med fattiga, arbetslösa, dårar och sjuka kom att inhysas under vad han kallar ”den stora inspärrningens epok”.
Förändringar på landsbygden hade skapat en allt större skara egendoms- och bostadslösa, som också kom att bestå av allt från sjuka, fattiga studenter samt arbetslösa till hemsända soldater och desertörer från religionskrigen. Under 1500- och 1600-talen blev de egendomslösa ett allt större problem, som myndigheterna tvingades ta itu med. Det var inte längre möjligt att jaga bort dem från städerna, då detta endast ledde till att de begav sig till någon annan stad. Samtidigt förde deras kringströvande liv med sig en utbredd och farlig småbrottslighet.7
För att kontrollera och bekämpa denna farliga och hela tiden växande befolkningsgrupp genomförde myndigheterna en hel rad åtgärder. I flertalet europeiska länder följde terroristisk lagstiftning, avrättningar och interneringar. Henrik VII av England lät t ex hänga inte mindre än 72.000 vagabonder eller luffare under sin livstid.8
Enligt ett kungligt edikt från den 27 april 1656 skulle man runt om i hela Frankrike, i varje stad, upprätta ett Hôpital général. Hôpital général var inget sjukhus, som namnet låter antyda. Istället uppgavs dess syfte från början vara att förhindra ”tiggeriet och sysslolösheten såsom varande all sedeslöshets källor”.9
Men det nya i denna åtgärd var inte så mycket själva inspärrningen, som att man nu skulle ”ge arbete åt dem man har stängt in”. I Tyskland hade redan tidigare, 1620, upprättats s k Zuchthäuser med en liknande målsättning. Flertalet europeiska länder – där kapitalistiska inslag nu blivit allt starkare – följde det franska och tyska exemplet. Runt om i Europa skapades tusentals inrättningar för tvångsarbete: arbetshus, barnhus, Zuchthäuser, workhouses, fängelser osv. Arbetsinrättningarna hade en dubbel funktion: dels en ekonomisk (de inspärrade skulle själva få arbeta ihop till sitt levebröd), dels en moralisk-ideologisk (de inspärrade skulle begåvas med en arbetsmoral). I reglementet för Hôpital général står att läsa att: ”Alla de fattiga som är arbetsförmögna skall arbeta under dagarna, lika mycket för att undvika sysslolösheten som roten till allt ont som för att vänja sig vid arbetet och för att själv förtjäna en del av sitt uppehälle.”10
Den ekonomiska funktionen miste emellertid snart sin betydelse, eftersom det produktiva arbetet på interneringsanstalterna tenderade att skapa arbetslöshet i de angränsande regionerna och industrierna inom samma bransch. Den moraliska funktionen var desto viktigare. Det var sysslolösheten, lättjan, som sågs som den grundläggande orsaken till allt ont. För borgerskapet gällde det att inpränta en allmän arbetsmoral. Arbetet i interneringsanstalterna fick på det här sättet sin etiska innebörd. Alla sysslolösa, vare sig de var det av egen fri vilja eller ej, fattiga, dårar, vagabonder, skulle underkastas det obligatoriska arbetets regler. Foucault skriver:
Anstalten är inte bara en verkstad för tvångsarbete utan också en moralisk institution ålagd att bestraffa och korrigera en viss moralisk ’frånvaro’, som inte har gjort sig förtjänt av domstolarnas uppmärksamhet men som inte heller kan korrigeras enbart med sträng botgöring. Hôpital général har en etisk status. Dess direktörer ikläder sig moraliska åligganden och man ger dem alla juridiska och moraliska repressionsmedel: ’De har all makt beträffande auktoritet, direktion, administration, polis, jurisdiktion, korrektion och bestraffning’ och för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter sätter man till deras disposition ’stolpar och järn, fängelser och hålor’.
Och egentligen är det i detta sammanhang arbetstvånget får sin innebörd: på samma gång etisk övning och moralisk garanti. Arbetet gäller som askes, som bestraffning, som tecken på en viss hjärtats attityd. Den fånge som vill och som kan arbeta blir fri; inte särskilt mycket därför att han nu på nytt är användbar i samhället utan därför att han på nytt gått med i den mänskliga existensens stora moraliska pakt.11
Den stora inspärrningen byggde på en ny känslighet gentemot fattigdomen, tiggeriet och sysslolösheten. En helt ny etik höll på att bryta fram: en arbetsetik.12
Den protestantiska religionen betydde mycket för framväxten av den nya arbetsmoralen i stora delar av Europa. Allra klarast framträder det hos kalvinismen, som kan ses som en extrem form för protestantism.13 Med protestantismens och kalvinismens asketiska arbetsinriktade disciplin etablerades en för kapitalet adekvat arbetsmoral. De icke-arbetande fattigas tiggeri och odisciplinerade levnad utgjorde negationen av detta nya, för kapitalet adekvata moralbegrepp. De fattigas levnadssätt var syndigt. Eller som man tidstypiskt uttryckte det: ”Den som inte vill arbeta, han ska inte heller äta!”14
I dessa religiösa rörelsers självförståelse framstod just tvångsarbetet som det bäst anpassade redskapet mot dessa syndare: endast genom tvångsarbetet kunde Guds vilja uppfyllas.
Drag från den protestantiska etiken byggd på arbetet som en etisk plikt, ett kall, återfinner vi också hos merkantilisterna, i en del av deras arbetslönteorier.15 Arbetet anses här som ett nödvändigt medel för att tvinga in människorna i den kapitalistiska industridisciplinen. Dess funktion var att genom disciplineringen upphäva den lättja och arbetsovillighet, som kännetecknade de lönarbetare som ännu inte av tradition och vana lärt sig att betrakta lönarbetet som något nödvändigt.
Lafargue citerar en anonym pamflett från 1770: ”Englands fabrikspöbel har fått den fixa idén att var och en bland dem, enbart för att de är engelsmän, av födseln skulle ha privilegiet att vara mera fria och oberoende än arbetarna i vilket annat europeiskt land som helst. En sådan idé kan förvisso vara nyttig för soldater, vilkas tapperhet den sporrar; men för fabriksarbetarna gäller att ju mindre de smittats av den, desto bättre för dem själva och för staten. Arbetarna får aldrig känna sig oberoende av sina överordnade. Det är ytterst farligt att uppmuntra den sortens inbillningar hos den gemena hopen i en handelsstat som vår, där kanske sju åttondelar av befolkningen endast besitter ringa eller ingen egendom alls. Botandet kommer att vara fullständigt först när våra fattiga inom industrin går med på att arbeta sex dagar för samma summa som de nu tjänar på fyra.”
För att utrota sysslolösheten och den moral denna medförde föreslog samme anonyme författare att man skulle upprätta ”skräckhus där man arbetar 14 timmar om dagen, så att det när matrasterna räknats bort skulle återstå 12 hela, ograverade arbetstimmar.”
Sådana skräckhus hade, som vi sett, upprättats långt tidigare.
III.
Den protestantiska regeln att ”den som inte vill arbeta, han ska inte heller äta” förvandlades till socialistisk lag av Lenin, som skriver: ”Socialismens lag säger, att den som icke vill arbeta, han skall icke äta.”16
Formuleringen återfinns idag i Sovjetunionens grundlag § 12. Överhuvudtaget har man i Sovjet eller övriga länder som kallar sig själva socialistiska varken ifrågasatt den kapitalistiska arbetsmoralen eller den ”produktionistiska” ideologi, som härskar såväl i de kapitalistiska som i de s k socialistiska staterna. Om man skulle kunna tala om att man i länder som Sovjet, Kina eller Östeuropa ifrågasatt den kapitalistiska arbetsformen, så är det bara för att man i dess ställe infört en ”tvångsarbetets politiska ekonomi” (Rudi Dutschke).
1865 skrev Marx att ”Istället för den konservativa parollen: En skälig dagslön för en skälig arbetsdag borde arbetarna på sin fana skriva den revolutionära parollen: Ned med lönesystemet.”17 Det är ingen tillfällighet att Marx skriver så. Kapitalet reproducerar och förökar sig självt genom att reproducera befolkningen som lönarbetare. Kapitalet lever, produceras och reproduceras av och genom lönarbetet. Kapital är sig självt förökande värde, mervärde som ständigt är i rörelse och förökas. Mervärdet härstammar från merarbetet. Merarbetet kommer från arbetet. Arbetet levereras och utförs av lönarbetaren. Kapitalet är med andra ord inte något som bara utstrålar någonstans ifrån, t ex börsens huvudkontor i London eller New York. Det är inte heller något som fungerar självständigt i förhållande till arbetarna. Kapitalet utgör en process och ett socialt förhållande, som dagligen återskapas och utvidgar sig genom lönarbetarens vardagspraktik, dvs just genom lönarbetet.
Parollen om att ”den som inte arbetar, han ska inte heller äta” innehåller onekligen en tendens att göra arbetet i dess kapitalistiska form allmänt. Istället för att vända sig mot denna arbetsform kräver arbetarrörelsen att allt fler ska bli producenter, dvs ”arbetare”.
”Inför arbetarnas dubbla vansinne: att slita ut sig med överarbete och leva i knapphet, består det största problemet för den kapitalistiska produktionen inte längre i att finna producenter och öka deras krafter utan i att finna konsumenter, reta deras aptit och skapa konstlade behov”, skriver Lafargue. Om de improduktiva skikten förr var ensamma om att konsumera industrins produkter, så var det kanske inte så mycket för att själva få del i denna konsumtion som arbetarna tog upp kampen, utan snarare – vilket Lafargue skriver – för att också tvinga in kapitalisterna och de improduktiva skikten i lönarbetskarusellen; och så ställs fortfarande kraven. Men ”kapitalister” existerar inte på samma sätt idag som för hundra år sedan. Idag lever också kapitalisten genom lönarbetet – att direktörernas löner fortfarande är högre ändrar inget i sak. ”Befolkningen” består i stort sett av lönarbetare.
När arbetarrörelsen kräver fler som producenter – lönarbetare – inrymmer det onekligen en tendens att investera i kapitalismens slavmaskin, dvs att bidra till att kvarhålla människornas bindning till lönesystemet.
Sedan kapitalismens barndom har också arbetarklassens konsumtionsförmåga genomgått en våldsam utveckling. Även om detta i viss mening varit positivt, så har arbetaren på samma gång underlagts ett dubbelt slaveri: hon är idag slav såväl under produktionens som konsumtionens herravälde. Så länge lönarbetet inte ifrågasätts som medel för tillfredsställandet av behoven, innebär kraven på ökad konsumtion detsamma som att propagera för den kapitalistiska produktions- och slavmaskinens utvidgning.
IV.
Så gott som alla människor lever idag genom lönarbetet, i dess konkreta form genom att varje dag på nytt stämpla in och ut från sina arbeten. Arbetet är något ”man går till...” för att senare på dagen vända hem ifrån. Att gå till sitt arbete förefaller vara den mest naturliga sak i världen.
Som vi nämnt är emellertid arbetet av en speciell karaktär under kapitalismen. Det är alienerat, främmandegjort arbete, lönarbete. Arbetet innebär inte att man skapar något som man själv tycker har värde – i vart fall är det för majoriteten löntagare inte den primära orsaken till att de varje morgon tvingar sig ur sängen för att bege sig till jobbet. Det djupaste individuella motivet för att gå till arbetet är istället förvärvandet av lönen. Därav följer logiskt också att det inte längre är den konkreta arten av arbete (dvs om det rör sig om kontors-, snickeri-, målar- eller industriarbete), eller arbetets utseende, som är det primära intresset för lönarbetaren. Arbetet blir i det avseendet ett abstrakt (likgiltigt) arbete som man utför för att få lön.
För att kunna sälja sin arbetskraft måste lönarbetaren först lära sig att vara disponibel för kapitalet. Ty när han väl sålt sin vara – arbetskraften (= förmågan att arbeta) – då har han också frånsagt sig rätten att själv disponera över sin egen förmåga och kropp. Han är tvungen att underkasta sig den industriella disciplinen: ”underordning under kapitalets befäl, punktlighet, som inte är anpassad efter kropps- och reproduktionsbehov utan efter maskineriets takt och efter värdeförmeringsintresset, sparsamhet i handhavandet av produktionsmedel och produktionsmaterial.”18
Med kapitalismens utveckling – den tayloristiska arbetsdelningen, löpande bandet osv – har arbetet inte bara formellt utan också reellt tömts på sitt innehåll. Ty som Marx skriver: under kapitalistiska produktionsförhållanden ”befriar inte maskinen arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll.”19 De som för några år sedan till äventyrs trodde att automatiseringen och datoriseringen skulle befria människan från tunga, slitsamma och monotona sysslor kan idag se spruckna illusioner. Arbetet inom automatiserade industrier är minst lika förenklat, sönderstyckat och framför allt monotont som inom industrier med äldre teknologi.
Trots att arbetet för många blivit innehållslöst innebär arbetslöshet för de flesta människor den största av olyckor. Inte nog med att den arbetslöse mister en del av sin lön. Han hotas också av identitetsförlust.
Man är inte något, utom i kraft av sitt arbete. Det är inbyggt i språket, och om man vill uppfatta sig som en hel människa är det avgörande att kunna svara: Jag är (ingenjör, arbetare, statsminister, murare, lärare...) och katastrofalt om man måste svara Jag är arbetslös.20
På grund av det intima sambandet mellan arbete och identitet/normalitet under kapitalismen blir arbetslösheten till identitetsförlust och anormalitet. Arbetsideologin leder till att arbetslösheten uppfattas som en individuell fråga. Arbetslösheten förvandlas till ett problem för den enskilde arbetaren/individen istället för ett strukturellt – samhälleligt problem – dvs ett problem som hänger samman med det sätt den kapitalistiska ackumulationen och ekonomin fungerar på. Det identitetssammanhang som arbetet utgör för lönarbetaren leder till att den som mister sitt arbete blir rådlös, och denna rådlöshet kommer man inte ifrån så länge man inte kan finna ett annat identitetssammanhang än lönarbetet. Och varför måste detta identitetssammanhang vara just lönarbetet? Redan idag bygger många människor i högre grad upp sin identitet i fritidssituationen – kring hobbyn, bilen, villan eller trädgården – än kring sin yrkesroll. Är inte detta ett tecken på en möjlig förändring? Frågan är viktig eftersom den problematiserar föreställningen att arbetet (=lönarbetet) måste vara grunden för den vuxnes identitet.
Men samtidigt är fritiden ett begrepp som är omedelbart knutet till arbetet. Fritiden definieras utifrån lönarbetet, nämligen som från arbetet fri tid, och redan denna motsatsställning sätter sin prägel på den.
Vid arbetslöshet förändras fritiden radikalt. Allt blir fritid, men fritiden blir utan den motsvarighet, arbetet, som definierade fritiden och gav den en mening. Fritiden mister sin kompensatoriska funktion. Plötsligt ska den arbetslöse fylla hela veckor och dagar med den lilla mängd innehåll som tidigare bara upptog helgerna och några kvällstimmar. Aktiviteterna tenderar att uppfattas som meningslösa.21
Fritiden, bostadssituationen, konsumtionen osv är därtill något som grundas på arbetet eller den lön man får ur det – och det vore felaktigt att bagatellisera de konsekvenser som de minskade konsumtionsmöjligheterna innebär för den arbetslöse.
V.
Även om den försämrade ekonomiska situationen är av stor betydelse för den arbetslöse, är det emellertid ett annat förhållande som i hög grad medverkar till känslan av identitetsförlust och skuld – och som därtill bidrar till att hålla människorna bundna till lönarbetet och produktionen. Låt oss tillsammans med Lars-Henrik Schmidt kalla det för den sociala utstötningsmekanismen.22
I 1600-talets Europa uppstod, som vi såg, en rad statliga inrättningar för tvångsarbete – arbetshus, fängelser, Zuchthäuser, workhouses, Hòpitaux généraux osv. I dessa inspärrades alla de som betraktades som sysslolösa: fattiga, dårar, vagabonder, arbetsskygga, lytta, människor med könssjukdomar...
Målsättningen var och kom länge att förbli bl a den att ”väcka arbetslusten till liv hos den late”, skriver Foucault och citerar en fransk fängelsedirektör från 1777: ”Den som inte ser sitt uppehälle säkrat, bör oundvikligen få känna tvånget att söka sig det genom arbete. Man erbjuder honom arbete genom polisens ingripande och genom tillämpande av disciplin; man tvingar honom på sätt och vis att hänge sig åt arbetet; därefter skall förtjänsten driva honom; begåvad med arbetsmoral, van att arbeta, befriad från brödbekymmer och med lite pengar som han har lagt åt sidan tills han blir utsläppt... [har han lärt sig ett yrke] som ger honom en trygg försörjning.”23
Fängelset ”skulle hos lättingen återuppväcka kärlen till arbetet, tvinga honom att återanpassa sig i ett egennyttans system, där arbete är mer fördelaktigt än lättja, omge honom med ett förminskat och förenklat tvångssamhälle vilket klart och tydligt skulle vara baserat på principen att ’den som vill leva måste arbeta’.”24
Men målsättningen var inte bara att skapa en arbetsmoral hos den inspärrade. Den statligt verkställda inspärrningen – först i arbetshus m m, senare framför allt i fängelserna – hade också som syfte att vara avskräckande exempel. När vissa förbrytare underkastas ”fängelsets isolering, regelbundet arbete och den religiösa förkunnelsens påverkan” sker det för att de ska ”bättra sig och förvärva vanan att arbeta”, men också för att ”sätta skräck i andra som känner sig frestade att taga efter dem”, som det står i inledningen till en lag av 1779.25 Den statliga utstötningsmekanismen – först verkställd genom ”den stora inspärrningen” och senare genom straffsystemet – ska sätta skräck i den övriga befolkningen och hos proletariatet inpränta en bestämd föreställning om icke-proletariatet som randgrupp, som farlig, som omoralisk, som ett hot mot hela samhället, som folkets bottensats och mänsklighetens avskum.26
Om utstötningen tidigare skedde med hjälp av makrofysiska medel – dvs via staten och straffsystemet – så har läget förändrats i takt med kapitalismens utveckling, allteftersom dess ideologi vunnit gehör också hos de arbetande klasserna. Idag fungerar den sociala utstötningen framförallt på ett mikroplan, dvs på nivån för de mänskliga relationerna. Förutsättningen för detta är just att den kapitalistiska arbetsideologin slagit rot också hos arbetarklassen samt att möjligheterna till försörjning utanför lönarbetet minimerats.
Utstötningen på mikroplanet fungerar som en ”social bannlysning” (Peter Brückner),27 och som sådan mindre med hjälp av våld än med normativitet (vad som uppfattas normalt) och ideologi (moralisk utstötning). I den generation som är född före andra världskriget härskar arbetsideologin och moralismen (”man måste göra rätt för sig”). Allt och alla som inte uppfyller prestationsmönstret faller offer för den sociala bannlysningen. Den rädsla som hotet om utstötning eller social bannlysning skapar, är ett verksamt redskap för att anpassa människor till förhållandena under det rådande systemet.
Så länge förmågan och viljan att delta i lönarbete bestämmer vad som är normalt kommer rädslan för den sociala bannlysningen att fungera. Rädslan för att falla offer för utstötning tar sig uttryck i individens oro för sin framtid. Arbetslösheten framträder som identitetsförlust, eftersom man då faller ur det sociala mönster som tidigare utgjort förutsättningen för ens identitet. Man är utanför det normala. Oron, rädslan för social bannlysning resulterar i rådlöshet. Systemets kris har individualiserats.
Sedd ur den ”sociala bannlysningens” synvinkel har arbetslösheten en stabiliserande samhällseffekt. Gruppen av arbetslösa (och andra utslagna) fungerar som hotbild – och bidrar därmed till anpassningen av den stora massan.
Frågan är emellertid om de arbetslösa fortfarande kan och i framtiden kommer att kunna fylla denna funktion. För det första tenderar arbetslösheten att anta sådana proportioner att rollfördelningen inte längre fungerar. Det blir allt svårare för borgarklassen att upprätthålla motsättningen mellan proletariat och icke-proletariat (”trasproletariat”), eftersom ekonomisk kris och rationalisering utestänger allt fler från möjligheten att skapa sig en proletär (lönarbetar-)identitet. Trots en rad försök att dölja arbetslösheten (AMS-utbildningar, beredskapsjobb o s v), blir det alltmer uppenbart att arbetslösheten är ett strukturellt fenomen snarare än resultatet av individuellt handlande. I synnerhet måste den omfattande ungdomsarbetslösheten, liksom arbetslösheten i avfolkningsbygder t ex i Norrland, framstå som ett omedelbart samhälleligtproblem.
För det andra håller den kapitalistiska arbetsmoralen sakta på att luckras upp. De unga tillmäter inte längre arbetet samma värde, vare sig som moralisk fostran eller som självförverkligande ideal. I Frankrike har några undersökningar påvisat klara tendenser till en växande ”arbetsskygghet”; 50 av 100 unga arbetare ur yrkesgrupper av alla slag tillmäter inte arbetet något större värde, ur någon av de nämnda aspekterna.28 När ungdomen inte längre tillägnar sig arbetsmoralen uppstår vad man med Jürgen Habermas skulle kunna kalla en ”motivationskris”,29 eftersom det kapitalistiska systemet idag är långt mera beroende av ”arbetet som ideologi” än på den tiden då arbetet verkligen utgjorde en nödvändighet för att arbetaren skulle kunna äta.
Det är ur båda dessa perspektiv man måste se de statliga åtgärder som sätts in för att dämpa arbetslösheten, i synnerhet ungdomsarbetslösheten. Massarbetslösheten hotar att framkalla en ”legitimationskris” (se not 29) för systemet (eftersom den framträder som strukturellt betingad), samtidigt som den också bidrar till en allvarlig motivationskris (då den endast ökar ungdomens likgiltighet inför arbetet och dess disciplin). Från statligt håll försöker man dölja arbetslösheten, motverka arbetsideologins sönderfall30 och därmed också nedbrytandet av den sociala utstötningens mikrofysik. De arbetslösa slussas in på olika AMS-utbildningar, de får beredskapsjobb och företagen erhåller statliga bidrag för att de bättre ska kunna utsuga unga arbetare. Problemet är emellertid att man kommer att utbilda allt fler, samtidigt som det blir allt färre som kommer att kunna få jobb med utgångspunkt från sin utbildning. Om det ur statlig synvinkel redan tidigare var besvärligt, så tenderar detta att skapa en för systemet ännu allvarligare legitimationskris – och framför allt: en avsevärt mycket allvarligare motivationskris hos en stor del av ungdomen. Många elever kommer att uppfatta skolan som totalt meningslös, eftersom de vet att den utbildning de går på inte kommer att resultera i något arbete.
När arbetet inte längre utgör en nödvändig förutsättning för att äta, blir lönarbetets fortlevnad allt mer beroende av ”arbetet som ideologi”; arbetsmoralen träder i stigande grad i förgrunden, samtidigt som skälen för att godta den hela tiden försvagas.
När mikrofysikens mekanismer inte längre fungerar, tillgrips de makrofysiska verkningsmedlen. Och ytterst återstår bara det rena våldet.
VI.
Paul Lafargues skrift är ett spännande och viktigt försök att problematisera en sedan länge härskande dogm inom arbetarklassen och den socialistiska rörelsen: kravet på Rätten till arbete. Det är viktigt därför att den arbetsideologi, som lönarbetarna hitintills varit bärare av, medverkar till att kvarhålla arbetarklassen i dess position som utsugen klass, dvs som arbetarklass.
Men även om det är viktigt att ifrågasätta denna arbetsmoral och själva kravet på rätten till arbete, så innebär detta inte att man automatiskt kan byta ut Rätten till arbete mot Rätten till lättja. Idag sviktar arbetsmoralen hos de unga, men är denna ”motivationskris” i sig själv radikal?31
I vårt grannland Danmark, närmare bestämt i Århus, har ett muntert gäng f d vänsteraktivister – i protest mot bl a vänsterns krav på 100.000 fler jobb – bildat Sammanslutningen af Bevidst Arbejdssky Elementer (SA.BAE). Sedan starten hösten -77 har man hunnit ge ut ett flertal publikationer, i vilka man tagit Lafargue på orden och fört fram Rätten till lättja som politisk paroll. Frågan är emellertid om det provokativa slagordet Rätten till lättja skall tolkas bokstavligt som rätten till icke-arbete eller om man (i enlighet med Marx) ska uppfatta det som frigörelse från den kapitalistiska arbetsformen, lönarbetet.
De danska Lafargue-vännerna önskar förvisso att människorna befrias från lönarbetet, men i praktiken har parollen inte längre denna frigörande funktion hos dem. När SA.BAE propagerar för Rätten till lättja är det rent faktiskt icke-arbetet, fritiden, som åberopas; man vänder sig egentligen aldrig mot den kapitalistiska uppdelningen i fritid och arbete, mot uppdelningen av människor i arbetande och icke-arbetande (arbetslösa). Man vill vända fritiden och arbetslösheten till något positivt. ”Aldrig har så många kunnat leva så gott utan att röra ett finger”, skriver man i andra numret av Anti-Politik.32 ”Alla jämrar sig över arbetslösheten: – Varför firar man inte istället lättjan – befrielsen från arbetet? – Kapitalismen säger att arbetslöshet är den största av olyckor! Vi är arbetslösa och vi säger: Deras jämmerdal är vårt paradis. Deras olycka är vår lycka. Det är positivt att vara utan arbete.”
De ”medvetet arbetsskygga” vill ge de arbetslösa gott samvete. Om en arbetslös är lycklig över sin situation, varför ska han inte få vara det? Men samtidigt har detta, att vända det negativa i den enskilde arbetslöses situation till något positivt, också en annan sida. En sådan hållning kommer nämligen aldrig att ifrågasätta den individualisering av arbetslöshetsproblemet, som just utgör en av kapitalismens försvarsmekanismer. Genom att ifrågasätta hur den arbetslöse tolkar sin situation enbart på ett individuellt plan kan man inte angripa de samhälleliga mekanismer resp politiska och ekonomiska val, vilka skapar arbetslöshet och delar upp människorna i arbetare och icke-arbetare. Det enda man problematiserar och kritiserar är den enskildes eller de enskilda individernas sätt att reagera på situationen. ”Lafargue-elevernas” provokation fungerar inte kritiskt på ett politiskt eller samhälleligt plan utan kritiken förblir på individplanet.33
Lafargue förde aldrig på allvar fram parollen om Rätten till lättja som ett politiskt krav inom arbetarrörelsen. Mycket talar också för att detta krav om det fick någon större anslutning skulle verka i reaktionär riktning – tvärtemot SA.BAE:s intentioner. För det första därför att kravet inte har något samband med människors dagliga erfarenheter och dagliga kamp i vårt samhälle. Rätten till lättja hindrar inte att kapitalismen skapar ett B-lag, en reservarmé som sätts i motsättning till den arbetande delen av befolkningen. Snarare förstärker det motsättningarna mellan de båda grupperna. I Rätten till arbete förenas däremot kravet om att slippa behöva utsättas för ”den sociala bannlysningen” med kravet på att denna utstötning överhuvudtaget inte ska kunna äga rum. Ett viktigt steg i den riktningen är t ex en förkortning av arbetstiden med därpå följande omfördelning av de arbeten som finns.
För det andra är det väl mera radikalt att hundratusen missnöjda ungdomar här i Sverige kräver arbete, än att hundratusen förnöjda själar passivt ser på när Norrland avfolkas och den kapitalistiska industrin rationaliserar bort ännu fler människor. Rätten till lättja är ett anti-politiskt krav. Att våra danska vänner inom SA.BAE själva insett detta och vill göra en poäng av det, innebär trots allt inte att kravet blir bättre.
När vi på detta sätt försvarar Rätten till arbete uttrycker det minst av allt någon förkärlek för arbetet (lönarbetet). Istället är det som ett strategiskt krav vi försvarar Rätten till arbete. I arbetslöshetstider, i tider när avfolkningsbygder hotar att förvandlas till ödebygder, så uttrycker kravet ett motstånd mot kapitalismen och dess utvecklingstendenser. Det är ett motstånd som även innehåller överskridande moment – t ex i form av den solidaritet som byggs upp mellan människor i kamp.
På ett mer abstrakt plan kan man – i likhet med t ex Adorno34 eller de danska idéhistorikerna bakom tvåbandsverket Kapitalisme, behov og civilisation – argumentera för att Rätten till lättja endast utgör en reflexbestämning av kapitalismen, i synnerhet av den kapitalistiska uppdelningen i arbete och fritid. Icke-arbetet, fritiden bestäms till själva sin definition utifrån det kapitalistiska arbetet.
Icke-arbetet är en kapitalistisk reflex av det kapitalistiska arbetet, och ett insisterande på icke-arbetet som frigörelsestrategi är i bästa mening inte särskilt marxistiskt och i sämsta mening en specifik borgerlig, eller en kopia av en borgerlig frigörelseform, nämligen fritidssamhället. Den marxistiska utopin kan inte vara inneboende i den borgerliga åtskillnaden mellan arbete och fritid, även om den naturligtvis måste förhålla sig strategiskt till den.35
De ”medvetet arbetsskygga” tar fel när de tror att man genom att dra sig undan den kapitalistiska produktionsprocessen också kan undkomma effekterna av det kapitalistiska produktionssättet.36 Den arbetslöse är fortfarande fånge under det kapitalistiska produktionssättets verkningar inom fritids- och konsumtionssektorn. Detta om något torde väl stå klart i dessa kultur- och masskonsumtionsindustrins glansdagar. Den arbetslöse är därtill i lika hög grad som den arbetande beroende av pengarna (dvs lönen eller socialbidraget) som medel för att kunna tillfredsställa sina behov: för att äta, dricka, bo någonstans osv. Skillnaden är bara den, att den arbetslöse har mindre pengar att leva av.
Att jämställa tid som frigjorts från lönarbetet med frigörelsemöjligheter är överhuvudtaget problematiskt. Fritid innebär inte automatiskt frihet. En rad empiriska undersökningar visar just att den frigjorda tiden blir ytterligare ett problem för den som mist sitt arbete. Individens tidsuppfattning rubbas. Den frigjorda tiden upplevs inte som en fri tid. Snarare skapar den en upplevelse av meningslöshet, av tomhet.37
Hos Marx var inte icke-arbetet lika med frigörelse. Istället opererar Marx – som vi tidigare sett – med skilda arbetsformer. Arbetet som sådant är bestämt som ”en process mellan människa och natur, en process, varigenom människan förmedlar, reglerar och kontrollerar sin ämnesomsättning med naturen genom sitt eget handlande”. I denna allmänna mening är arbetet omöjligt att avskaffa – om man inte också avskaffar den mänskliga civilisationen. Arbetet under kapitalismen är främmandegjort. alienerat, lönarbete. Hos Marx innebär kommunismen i förhållande till detta arbete ”arbetets förvandling till själwerksamhet och förvandlingen av den hitintills villkorliga samvaron till en samvaro mellan individerna som sådana”.39 Eller som Marx skriver i tredje bandet av Kapitalet: Visserligen kommer arbetet alltid att tillhöra nödvändighetens rike, men det kan ändå bli fritt därigenom ”att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata.”40 Genom att skilja mellan olika arbetsformer kommer motsättningen till det kapitalistiska lönarbetet – hos Marx – inte att bli icke-arbetet utan just den form av arbete, som Marx antyder i sitt utopiska arbetsbegrepp.41
Maj-juni 1980Noter1. Föreställningen om ”arbete”, ”arbete överhuvud” är egentligen en abstraktion från en mängd konkreta, helt olikartade handlingar och sysselsättningar: att spinna, att plöja, att snickra... Marx skriver i Grundrisse: ”Likgiltigheten inför ett bestämt slags arbete förutsätter en högt utvecklad totalitet av verkliga arter av arbeten, av vilka ingen längre är den allt dominerande. Således uppstår de allmännaste abstraktionerna överhuvud bara i den rikaste konkreta utvecklingen, vari ett framstår som gemensamt för mycket, gemensamt för allt. Då upphör det att kunna tänkas enbart i särskild form. Å andra sidan är denna abstraktion arbete överhuvud inte bara det andliga resultatet av en konkret totalitet av arbeten. Likgiltigheten i förhållande till det bestämda arbetet motsvarar en samhällsform, där individerna med lätthet övergår från ett arbete till ett annat och där arbetets bestämda art är tillfällig och därför likgiltig för dem. Arbetet har här – inte bara i tänkandet utan i verkligheten – blivit medel för skapande av rikedom överhuvud, och det har upphört att som en bestämning hos individerna vara sammanvuxet med dessa i en Särskildhet. Ett sådant tillstånd har nått sin högsta utveckling i det borgerliga samhällets modernaste form – i Förenta staterna. Först här blir alltså abstraktionen i kategorin ’arbete’, ’arbete överhuvud’, arbete utan omsvep, som är den moderna ekonomins utgångspunkt, praktiskt sann. Den enklaste abstraktionen, som den moderna ekonomin ger första rummet och som uttrycker en urgammal och för alla samhällsformer giltig relation, framträder alltså ändå bara praktiskt sann som det modernaste samhällets kategori.” (Grunddragen, Rabén & Sjögren 1971, s 34, korr övers.) I detta citat försöker Marx alltså visa hur kategorin arbete visserligen kan sägas omfatta alla epoker under vilka människan arbetar, men hur den samtidigt får en konkret Säregenhet för det sätt på vilket det produceras först i det borgerliga samhället. Man skulle kunna säga att arbetet idag inte bara är en abstrakt föreställningsform, utan också en social praktiskt sann abstraktion, som behärskar människornas liv och föreställningar under kapitalismen.
2. Marx: Kapitalet I, s 321 (Bo Cavefors 1974).
3. Vi refererar till Marx’ analys i Kapitalet I, i synnerhet de inledande kapitlen.
4. Marx: Till kritiken av Gotha-programmet, s 21 (Oktober 1975), korr övers.
5. Marx: Kapitalet I, s 648.
6. Michel Foucault: Vansinnets historia under den klassiska epoken (Bonniers 1973); Overvågning og straf – Det moderne fægelsevæsendets historia (Rhodos/Gyldendal 1977).
7. Foucault: Overvågning og straf, s 77 ff.
8. Marx: Människans frigörelse, s 160 (Arbetarkultur 1965).
9. Foucault: Vansinnets historia, s 57.
10. A a s 64.
11. A a s 70 ff.
12. Jfr Foucault: Vansinnets historia resp. Overvågning og straf.
13. Jfr Max Weber: Den protestantiska etiken och kapitalismen (argos 1978).
14. Jfr R Tawney: Religion and the Rise of Capitalism, s 220 (Mentor Books 1948).
15. Jørgen Carlsen mfl: Kapitalisme, behov og civilisation (Modtryk 1980).
16. Vid ett annat tillfälle skriver Lenin följande om taylorismens införande i Ryssland: ”Sovjetrepubliken måste till varje pris tillvarata de vetenskapliga och tekniska rön som görs på detta område. Våra möjligheter att bygga socialismen beror just på vår förmåga att kombinera sovjetisk styrka och sovjetisk administration med de färskaste kapitalistiska landvinningarna. Vi måste organisera studiet och tillämpningen av Taylorsystemet här i Ryssland och systematiskt pröva och anpassa det för våra egna syften.” (Citerat efter Harry Braverman: Arbete och monopolkapital, Tema Nova 1977.)
17. Marx: Lön, pris och profit, i Ekonomiska Skrifter i urval, s 578 (Bo Cavefors l975).
18. Alfred Krovoza: ”Det abstrakta arbetet och sinnlighetens öde”, s 75 i TeKla nr 2.
19. Marx: Kapitalet I, s 3678.
20. K H Petersen mfl (red): Ungdomsarbejdsloshed – en udfordring til nytænking, 1977.
21. Jfr Julius Tschertok: ”En ny arbetsmoral hos unga arbetslösa?”, i Psykologi i teori och praktik, nr 4 1979; B Holmqvist/L Wahlström: ”Ur askan i elden”, i Frihetlig Socialistisk Tidskrift nr 34.
22. Jfr L-H Schmidt, Socialisationskritik og politisk praksis (Rhodos 1978).
23. Michel Foucault: Overvågning og straf, s 112.
24. A a.
25. Foucault a a s 113.
26. Jfr Foucault: ”Über die Volksjustiz”, i Foucault mfl: Neuer Faschismus, neue Demokratie, s 127 (Berlin 1972).
27. Jfr Peter Brückner: Kapitalismens socialpsykologi (Reitzel 1974); L-H Schmidt: Socialisationskritik og politisk praksis; Hans-Jörgen Thomsen: ”Rådløshed og revolutionær identitet”, i Teori og praksis nr 6.
28. Jfr Ulf Ericsson: ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet”, i Ord & Bild nr 6 7 1978.
29. Om begreppet ”motivationskris” resp. ”legitimationskris” jfr Jürgen Habermas: Legitimationsproblemer i senkapitalismen, s 79 ff resp s 85 ff (Fremad 1975).
30. Den mängd av nya initiativ som (skenbart) tillkommit för att hålla kvar unga människor, i synnerhet ”avvikare”, i en relation till arbetsmarknaden bör ses ur ett socialpedagogiskt perspektiv, där avsikten är att skapa en viss attityd till arbetet. Det handlar mer om att med arbetet som utgångspunkt skapa en disciplinerad och disciplinerande miljö än att verkligen avskaffa ungdomsarbetslösheten. (Hade det senare varit det huvudsakliga syftet hade offentlig produktion resp. satsning på sjuk- och äldrevård snabbt kunnat undanröja problemet.)
31. Jfr Hans-Jørgen Schanz i diskussion med Gustav Bunzel i dagstidningen Information, 22/6 1978, artikeln omtryckt i SA.BAE: Arbejdsfrihedens spøgelse (Husets forlag, Århus 1979). Se också Carlsen mfl: Kapitalisme, behov og civilisation.
32. Anti-Politik, Box 8, DK-9270 Klarup, Danmark. Här i Sverige har bidrag översatts bl a i Frihetlig Socialistisk Tidskrift, nr 35; de ”medvetet arbetsskygga” presenteras även i Tango nr 5 och i NU – tidskrift för marginella nr 1 1979.
33. Jfr kritiken i Carlsen mfl: Kapitalisme, behov og civilisation.
34. Se t ex Adornos fina radioföreläsning från 1969, översatt i Ord & Bild nr 6 7 1979.
35. Carlsen mfl: Kapitalisme, behov og civilisation, s 82.
36. Jfr Schanz diskussion med Bunzel i Information.
37. Jfr t ex Marie Jahodas klassiska Marienthal-studie från början av 1930-talet: Marienthal, 1971.
38. Utgår.
39. Citerat från ungdomsskrifterna efter Carlsen mfl: Kapitalisme, behov och civilisation, s 82.
40. Marx: Kapitalet 3, s 726 (Bo Cavefors 1973).
41. Jfr också Marx: Grunddragen, s 176 ff, där han bl a kritiserar Adam Smith för att denne inte kan se arbetet som annat än främmandegjort, yttre tvångsarbete.
Utgivarens kommentar
Denna utgåva av Paul Lafargues ”Rätten till lättja” är en kraftigt bearbetad version av den översättning som jag tillsammans med Göran Bergström gav ut 1980.
Jag har låtit såväl presentationen av Paul Lafargue som den diskuterande efterskriften stå kvar. Efterskriften, som skrevs i maj 1980 efter ett par nattliga diskussioner med Göran Bergström, har dock fått utstå en språklig genomgång och jag har i viss mån, men kanske inte så mycket som jag önskat, försökt tona ned den i hög grad ”marxiserande” terminologin.
Mars 1988, Brutus Östling
Filosofins paradoxer: dolda variabler, överskottselement och imponderabilier
”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.” (Protagoras)
Den västerländska filosofin har alltsedan de joniska naturfilosofernas försök att frigöra människan från det ovetbaras herravälde dominerats av en rad motsättningar som uttryck för filosofins dilemma att inte vara ensidigt förankrad varken i tänkandet eller handlandet, varken i teori eller praktik. Under de följande århundradena har många förändringar skett i filosofins schema med nya motsägelser som följd vars lösningar har inneburit framsteg men också lett till uppkomsten av olösliga paradoxer. Ursprunget till dagens läge inom filosofin, det post-moderna tänkandet, där relativism och icke-realism vinner allt större framsteg på bekostnad av logisk positivism och analytisk filosofi, kan följas bakåt i tiden till början av den västerländska kulturens uppkomst i Grekland, i dess strävan att ge en riktig och sann beskrivning av en oberoende verklighet. Trots de stora framstegen inom vetenskap och teknologi som gjorts de senaste århundradena, tycks det vara så att upplysningen, dvs. tron att man kan uppnå en sann, slutlig och fullständigt beskrivning av världen, bär på ett inneboende fel, nämligen förekomsten av paradoxer med självreferens eller reflexivitet som undergräver sin egen auktoritet.[1]
Reflexiviteten och dess följder har tidigare antingen förbisetts eller ignorerats och först under de senaste åren har den fått en allt större betydelse inom filosofin. Detta gäller framför allt dess självförstörande inverkan på olika synsätt, enkannerligen realismen och relativismen, som kännetecknar den kontinentala postmoderna filosofin företrädd av Nietzsche, Heidegger och Derrida.[2]
Med den Cartesianska oron avser Bernstein det tillstånd inom filosofin som alltsedan Platons angrepp på sofisterna och Protagoras relativism har kännetecknats av ett tillstånd av antingen/eller; antingen finns det en fast grund för kunskapen eller är vi utlämnade åt relativismens godtycke.[3] En av de mest djupgående motsättningarna inom den moderna kunskapsteorin är således motsättningen mellan objektivismens vision om existensen av en Arkimedisk punkt som kunskapen kan byggas kring och relativismens budskap som säger att det inte finns någon sådan punkt. Bernstein ser denna dikotomi som vilseledande och förödande för filosofin och hävdar att den måste övervinnas för att filosofin skall kunna nå bortom disjunktionen objektivism/relativism.[4] Den Cartesianska oron, dvs. kampen mellan olika former av objektivism och relativism (skepticism), som hittills alltid har slutat i en återvändsgränd, kan därför bara motarbetas genom att den Cartesianska dualismen överges, dvs. alla frågor som stöder sig på ett absolut grundande, det må vara sanning, visshet, kunskap, verklighet eller rationalitet, liksom de motsatta problemen med en obegränsad relativism och självreferens, måste lösas efter andra linjer än de som de gängse dualistiska tankegångarna erbjuder.
Den nutida filosofins trångmål kan sägas bestå i såväl realismens misslyckande som följderna av den ökande relativismens självrefererande och självdestruerande effekter som undergräver meningen i det som påstås, dvs. det som försäkras förnekar sig självt. Det är härvidlag inte själva förnekandet som är problematiskt utan hotet mot ordens mening som åtföljer förnekandet och urholkandet av sanningen som leder till en underminering av ordens betydelse. Bakom detta ligger språkets sammanhang med omgivningen och problemet med självreferensen som följer i dess spår. Båda dessa aspekter måste bemötas för att filosofi skall kunna fortsätta att utövas som en fri mänsklig verksamhet. Den traditionella realismens misslyckande har visats bl.a. av Putnam som vill ersätta den (”the God´s-Eye View”) med en form av intern realism,[5] som överensstämmer med Flecks jämförande kunskapsteori.[6] På samma sätt är relativismen ett omöjligt försök att se världen ”från ingenstans” (”from Nowhere”).
Relativismens reflexivitet, dvs. dess självrefererande och självdestruerande följder, är svårare att bemöta än följderna av realismens misslyckande, då de, med den lingvistiska vändning som filosofin har tagit, återfinns på det språkliga planet. Problemet med självreferens är analogt med den välkända lögnarparadoxen som säger att ”alla Kretensare är lögnare” och som yttrades av en man från Kreta, eller den moderna varianten, ”denna sats är inte sann”. Andra exempel är Russells mängdteoretiska paradox liksom olika semantiska teorier som är knutna till sanningsbegreppet. Russell exemplifierar sin paradox med ”barberaren som rakar alla i staden men inte sig själv”. Om han inte rakar sig själv borde han göra det eftersom han rakar alla som inte rakar sig själv, men om han rakar sig själv borde han inte göra det eftersom han bara rakar sådana som inte rakar sig själv. Olika lösningar av de olika paradoxerna har föreslagits, som går ut på att en serie av ad hoc-nivåer införs där satsen förblir skild från sin mening eller sitt innehåll, t.ex. Bohrs lösning av kvantteorins paradox genom sin komplementärteori. Filosofin har därvidlag försetts med skygglappar (i moderna termer: avgränsningskriterier eller demarkationsregler) som inskränker dess verksamhetsområde eller också använt sig av olika hierarkiska strategier, t.ex. Tarskis språkhierarki (där varje högre nivå refererar till en lägre och således undviker att referera till sig själv), men också överfört problemet till en form av överskottselement som inte har kunnat ges plats inom tänkandet som därmed fått en prägel av mysticism, t.ex. Flecks imponderabilier. Många tidigare liknande paradoxer har förnekats eller accepterats och antagit formen av dogmer som inskränker filosofins synfält. Bland dessa märks framför allt dogmerna om det ”ena” och det ”oföränderliga”, om det ”vissa” och det ”absoluta”, om naturens likformighet och om en absolut skillnad mellan död och levande materia som Descartes hävdar i teserna om verklighetens två väsensskilda substanser, res extensa och res cogitans, dvs. det materiella och det andliga. En del av de motsättningar, som beror på dessa och andra dogmer och som ännu är aktuella, har inte alltid varit problematiska eller ens tydliga. Bland dessa dominerar fortfarande den Cartesianska dualismens motsättning mellan kropp och själ liksom klyftan mellan teori och erfarenhet, mellan det subjektiva och det objektiva, mellan dogmatism och skepticism, objektivism och relativism samt inte minst mellan rationalism och empirism, mellan världens öppenhet och slutenhet. Dessutom har en av grundförutsättningarna för den ortodoxa filosofin, nämligen sökandet efter det absoluta, allt mer ifrågasatts. En följd av detta är bland annat det nytillkomna filosofiska och kunskapsteoretiska problemet om förekomsten av en inkommensurabilitet (oförenlighet) mellan världsåskådningar, teorier och metoder och en därmed hotande relativism.
Till filosofins äldsta skygglappar måste räknas dess oförmåga eller ovilja att se världen i ett historiskt perspektiv som först under det senaste årtusendet har brutits genom Darwins evolutionslära och den moderna relativismens tankegångar. En annan sådan ”skärm” är oförmågan att se människan som en biologisk, föränderlig och skiftande varelse som från födelsen till döden förändras både i sin form och förmåga. Filosofin betraktar henne i stället som en beständig varelse (ett ting som liksom andra ting är oföränderligt) som är sig själv nog och som inte tar del i varken det historiska, sociala eller biologiska skeendet. Filosofin varken befattar sig med eller bedrivs av barn eller åldringar och handlar därför inte heller, med vissa undantag, om dessa. Människan är därför i filosofins värld en abstrakt, a-biologisk varelse med ett normativt tänkande (den mänskliga logiken) som har benägenheten att avskilja allt som inte kan empiriskt verifieras som ovetbart och allt som inte är logiskt giltigt som meningslöst. All hennes erfarenhet kommer till henne genom kroppens sinnesorgan. Förnuftets bidrag är av tveksam betydelse. Åsikten om dess värde har varierat genom århundradena från att ha varit den enda säkra källan till kunskap till att helt negligeras. Den traditionella filosofin likställer sig själv med vetenskapen och vill att detta skall gälla för alla former av erfarenhetsinhämtande i fom av biologi, psykologi, sociologi och historia, mm. Det finns därför enligt relativismens tankegångar ingen ”fritt svävande filosofi” med egna normer och förmåga att avgöra vad som är rätt och fel. Filosofi är i stället ett utflöde av människans tänkande, av hennes strävan efter rationalitet och anpassning till ständigt nya omständigheter som manifesteras i hennes beteende (anatomiskt och fysiologiskt) och i talet (språket) i vid bemärkelse (logos).
Bakom försöken att förse filosofin med skygglappar för att undgå vidskepelse och andra former av förvillelse ligger alltid förekomsten av olika former av ”överskottselement” som inte ryms i människans sinneserfarenhet eller som inte kan förklaras med förnuftets hjälp. Platon konstruerade sin idévärld utifrån detta, Descartes deklarerade ”att Gud är ingen bedragare och att förklaring kommer som ”ett ljus från ovan” och Kant avförde det ovetbara som ett noumen, ”tinget i sig”. Einstein påpekade att ”Gud spelar inte tärning” varför det var nödvändigt att söka efter ”dolda variabler”. Även om upplysningens filosofer gjode allt för att utplåna den Aristoteliska grundsynen på naturen, återkom den spekulativa naturfilosofin på adertonhundratalet med försvar av det oförklarliga som något oundvikligt. Positivisternas försök att avfärda det oförklarliga och meningslösa från vetandet misslyckades emellertid och fortfarande finns inom filosofin ”dolda variabler” (Einstein), ”surpluselement” (Bhaskar) och ”imponderabilier” (Fleck), som inte kan förklaras rationellt eller undersökas empiriskt.
Ursprunget till motsättningen mellan varat och vardandet, mellan det kroppsliga och det andliga, kan sökas i Parmenides problem om ”det ena i det många” och dess olika lösningar, t.ex. Herakleitos ”panta rei” (allting flyter) och Demokritos atomlära (atomerna är de oföränderliga minsta enheterna som tillsammans utgör mångfalden och bildar helheten). Motsättningen genomsyrar såväl Platons filosofi som Descartes tänkande där det andliga är skilt från det materiella. Sedan dess har olika former av dualism mer eller mindre accepterats inom såväl filosofi som vetenskap trots många försök att utplåna eller överbroa den. Swedenborg misslyckades i ett sådant försök och hamnade i en ogenomtränglig mysticism.[7] Nietzsches perspektivism och nihilism ledde till en extremt egocentrisk ståndpunkt där viljan till makt och till liv ersatte all ontologi. Schopenhauers tes om världen som vilja och föreställning[8] var ett annat, stort upplagt men föga framgångsrikt försök att på biologisk grund se det andliga och det kroppsliga som olika sidor av en allt genomträngande potentialitet. Andra försök ledde till såväl en extrem idealism i Machs anda[9] som till en skepticism och krass materialism, som förnekade möjligheten av en rationell förklaring av världens beskaffenhet. Försök har också gjorts att utvidga det aktuella och faktiska till att omfatta inte bara den empiriska verkligheten som den uppfattas av våra sinnesorgan utan också den transcendentala erfarenheten som den gestaltas i vårt tänkande, genom en sammanfattande syn på kunskapen baserad på ett evolutionärt och biologiskt synsätt. Detta skulle kunna ske genom en utvidgning av verkligheten till att i princip omfatta inte bara det ”materiella” tinget utan också det ”levande” tinget (”the lived body”) i enlighet med fenomenologins tänkande (Merleau-Ponty)[10] och att ge även detta ett ontologiskt status så att den avhumaniserade ontologin, som kännetecknar upplysningens tankesystem, ånyo humaniseras[11] och omvandlas till en ”realism med mänskliga drag”.[12]
En annan möjlig ursprungskälla till uppkomsten av paradoxer är den gällande uppfattningen att världen som sådan är ett ting och att den består av ting. En lösning kan då vara att betrakta världen som öppen och att tingen uppstår först genom en tillslutning (closure) uppkommen genom mänsklig förmedling.[13] Teorier om världens öppenhet och slutenhet (closure) har framförts av Bhaskar[14] och nu senast av Hilary Lawson men kan också skönjas i Flecks tankevärld.[15]
Man har sagt att all filosofi efter Platon endast är fotnoter till Platons texter.[16] Om så vore fallet skulle filosofin sedan länge ha stagnerat. För att undvika denna alltjämt förhärskande syn på filosofin som en form av stillastående tänkande och helt eliminera den gamla tanken på en dualistisk verklighet måste ett nytt tänkande söka sig andra former varvid sofisternas mästare Protagoras framträder som en lämplig kandidat. Många har tänkt i Protagoras banor men avfärdat hans tankar som orimliga eftersom de har ansetts leda till en utpräglad solipsism eller vara helt självdestruerande. Relativismen behöver emellertid inte ha dessa följder. Protagoras tankar om ”människan som alltings mått” kan utöver den vanliga individuella tolkningen ges en generisk tolkning[17] varvid en av hans bevarade texter, det s.k. homo mensura fragmentet (se ingressen), får en allmän i stället för en rent individuell betydelse.[18]
En ledstjärna för den ortodoxa filosofin har alltid varit sökandet efter visshet och säker kunskap. Satser och påståenden skall kunna verifieras eller falsifieras genom empirisk prövning och alla förklaringar skall kunna anges i termer av orsak och verkan. Om man inte vill medge att Achilles i princip hinner fatt sköldpaddan måste man finna ett sätt att tänka som gör detta faktum möjligt. Tänkandets mål är inte att nå en absolut visshet utan ett sätt att tänka det aktuella och det faktiska även om det aktuella och det faktiska är det omöjliga, d.v.s. att med tänkandets hjälp eliminera eller införliva och omvandla överskottselementen (paradoxerna) i människans tänkande så att människans mått alltid förblir människan själv och inte en utanförmänsklig trossats, allt i enlighet med den generiska tolkningen av Protagoras homo mensura text.
En av dogmerna är vidare att kunskapens tillväxt är linjär och kumulativ och att tillväxten sker rationellt genom fortlöpande reduktioner varvid något nytt i kunskapen egentligen inte kan inträffa eller läggas till eftersom reduktion innebär en förenkling (avkortning) till något som redan finns. Den traditionella vetenskapen bygger på ett induktionstänkande, som säger att slutsatser kan dras från det enskilda till det allmänna, från vad som har varit till det som skall bli. Matematiken är emellertid en deduktiv verksamhet där induktion inte är ett tillåtet hjälpmedel. Den matematiska induktionen eller ”bevis genom upprepning” är en annan tankemodell som bygger på att det finns två premisser, en induktionsbas och ett induktionssteg och därmed en slutenhet, dvs. det sista steget i processen, induktionssteget, är också det sista element i basen.[19] Eftersom världen är öppen och inte sluten har induktionsmetoden övergivits i filosofin men inte i matematiken.. I ett försök att förena empirismens fördelar med rationalismens tonvikt på tänkandets roll inom kunskapen har den ersatts med en hypotetisk-nomologisk modell enligt Popper-Hempel som är förenlig med såväl induktivt stöd som deduktiv slutning,[20] eller i vissa fall med Poppers falsifikationsmetod, där all form av induktion är utesluten[21].
Inom den traditionella vetenskapsteorin finns därför ett avgränsningskrav enligt vilket kunskap, med undantag av matematisk kunskap och logik, skall vara empiriskt prövbar för att vara meningsfull och kunna tillmätas vetenskapligt värde. Vetenskapen säger oss, enligt detta sätt att tänka, vad som är sant och är således egentligen den enda källan till sann kunskap. Från företrädare för ”det starka programmet”[22] liksom från Fleck, har den djärva tanken förts fram att absolut sanning och visshet som faktorer i epistemologin kan avvaras och ersättas av tillit (Shapin).[23]
Den traditionella vetenskapen har kommit att framstå som en väl avgränsad verksamhet som i huvudsak omfattar naturvetenskaperna men med ett starkt krav på att vara normgivande även för all annan form av kunskap. Den naturvetenskapliga modellen har således påtvingats såväl den medicinska som de sociologiska vetenskaperna och också förklarats vara tillämplig inom de flesta humanvetenskapliga områdena vilket inte har varit oproblematiskt. Eftersom människan tillhör det levande i naturen och måste förklaras med biologiska och målinriktade antaganden, kan de medicinska och humansociologiska vetenskaperna inte undvara ett internt teleonomiskt betraktelsesätt.[24] De kan därför inte reduceras till naturvetenskaperna (i slutänden fysik) om inte alla biologiska och sociologiska fenomen också kan reduceras till denna och den interna teleonomiska (teleologiska) aspekten härigenom få en rationell förklaring.
Kritik har från många håll riktats mot naturvetenskapernas anspråk på en sådan övergripande legitimitet, rationalitet och intern autonomi. Kritiken har kommit från Frankfurtskolan (kritisk teori), från Popper (kritisk rationalism), från Bhaskar (kritisk realism) och från Bloor och Barnes (det starka programmet) men också från Kuhn och Feyerabend liksom från många andra. Till dessa måste också Ludwik Fleck räknas vars kritik av den logiska positivismen framfördes i början av 30-talet men som först den senaste tiden har uppmärksammats.
Termen överskottselement (”surplus-element”) infördes av Bhaskar 1975 för att beteckna den skillnad som de transcendentala idealisterna, dvs, de som anser att det verkliga och det empiriska sammanfaller, och som vid en analys av nödvändiga och tillfälliga händelseförlopp finner det vara en verklig och faktisk skillnad i stället för att, enligt Hume, bara vara en skillnad i människans attityd inför de olika slagen av förlopp.[25] Detta överskottselement kan inte förklaras rationellt inom den traditionella idealismens ramar eller empiriskt (orsaksmässigt) inom erfarenhetens sfär, utan måste föras till den utanför förnuftet och bortom erfarenheten liggande metafysiska verkligheten eller, enligt Hume, förklaras psykologiskt med den mänskliga vanan. I den transcendentala realismen (Bhaskar) lokaliseras surplus-elementet till begreppet ”generativa mekanismer” som oberoende av människan är verksamma i verklighetens intransitiva (öppna) dimension. I en öppen värld är emellertid inte alla händelser förbundna genom en generativ mekanism varför ”naturligt regelbundna händelser” (dvs. upprepade tillfälligheter) vanligtvis förklaras psykologiskt genom vanan (upprepning), som tillfälliga sammanträffanden (Humes regularitetsteori). En lagmässig (i enlighet med naturlagar) kunskap om natursamband har alltså inslag som inte härstammar ur erfarenheten och som därför ter sig som överskott som förklaras vara a-priori och direkt givna för förståndet (intuitivt) och först senare empiriskt bekräftade, eller som intuitioner (irrationella element) när de dyker upp i kunskapsutvecklingen utan möjlighet till empirisk bekräftelse eller rationell legitimering.
En sådan definition av ”överskottselementet” är vittomfattande och också oklar och otydligt avgränsad. Det kan därför uppfattas och beskrivas på många olika sätt och ibland tydas som ett primärt filosofiskt problem som oundvikligt följer av felaktiga hypoteser eller feldragna gränser eller som en ursprunglig asymmetri i verkligheten. I andra fall är det en följd av en stelnad tankestil där de aktiva och passiva elementen i Flecks anda ömsesidigt förhindrar tankestilens förmåga att ”tänka det erfarna.” Oavsett dess uppenbarelseform, ontisk eller epistemisk, markerar det ett felaktigt tänkande eller, kanske bättre uttryckt, en brist i tänkandets förmåga att förändras efter omgivningens krav. När filosofin möter det oförklarliga i form av paradoxer (antinomier) kan detta inte bara avfärdas som något ovetbart utan allvarliga följder för människans tänkande. En förutsättning för Kants transcendentala idealism var den tidens allmänt antagna dogm om sanningen i Newtons mekanistiska och förtingligade värdsbild och den visshet den gav om den absoluta sanningens berättigande. Newton kunde emellertid inte förklara kraften bakom gravitationen och han uppställde heller inga hypoteser om detta (”hypotesis non fingo”). Einsteins relativitetsteori bröt med Newtons deterministiska och mekanistiska naturuppfattning genom att utöka de atomistiska grunderna för rörelse från kravet på kontakt (stöt) till förekomsten av kraftfält (t.ex. magnetfält) som tillåter verkan på avstånd och fastslå ljusets hastighet som konstant, vilket bl.a. ledde till att olika former av relativistiskt tänkande fick fotfäste även inom filosofin. En av tankesvårigheterna härvidlag har varit att förena Einteins relativitetsteori som bl.a. säger att ljuset är en vågrörelse i ett medium med kvantteorin som säger att ljus är skurar av små partiklar (fotoner) i ett tomrum. Bohrs lösning, den s.k. Köpenhamns-tolkningen, som säger att partikelbilden och vågrörelsebilden endast är olika aspekter av verkligheten och att de är komplementära men ändå utesluter varandra, är en eftergift åt teorin om förekomsten av överskottselement i filosofin och hur dessa kan bemötas, genom att var och en av teorierna lämnar en del i beskrivningen av verkligheten till övers och utan förklaring. Osäkerheten innebär filosofiskt att det finns en epistemisk och en ontisk tolkning av det som sker, dvs. osäkerheten betingas antingen av vår (bristfälliga) kunskap (epistemisk tolkning) eller av att verkligheten som sådan är osäker till sin natur (ontisk tolkning). En sammanblandning av dessa tolkningar skulle kunna förklara Bhaskars epistemologiska eller ontologiska felslut[26], dvs att ”kunskapen om varat” inte kan direkt överföras i ”vår kunskap om varat” och vice versa, eller motsvara Flecks förväxling av passiva element med aktiva i olika tankestilar och därmed ge upphov till inkommensurabiliteter.[27]
Liknande motstridande uppfattningar har, när de drivits till sin spets, ibland kunnat lösas genom ett nytt tänkande, som lett till stora, ofta oväntade framgångar eller förändringar både inom vetenskapen och filosofin. Om de tolkas som olika aspekter på samma bakgrund, t.ex Bohrs Köpenhamnstolkning av motsägelsen mellan kvantteori och relativitetsteori, är det bara en tillfällig lösning på problemet. I annat fall, t.ex. när det gäller mevetandeproblemet, kan en avsaknad av en lösning få olyckliga konsekvenser för de berörda parterna om inte grundförutsättningarna för tänkandet ändras, t.ex. genom att förkasta den Cartesianska dualismen eller avvisa kraven på visshet och absoluthet som grund för det filosofiska tänkandet.
Relativismen är, enligt Popper, vår tids spöke som med alla medel måste motarbetas samtidigt som hans samtida, Ludwik Fleck, utarbetade sin skeptiska kunskapsteori grundad i ett relativistiskt tänkande. För den klassiska kunskapsteorin, som präglades av positivismens tankegångar, var sökandet efter en fast grund, en arkimidisk punkt som bas för våra anspråk på sanningens visshet, en metodologisk princip baserad på ett axiom. En av förutsättningarna var en atomistisk grundsyn som tolkades så att naturen var kornig, ordnad och beständig. När detta inte visade sig vara fallet, bl.a. genom att teorier och fakta alltid var teoribemängda, uppstod svårigheter för tanken att förklara hur kontinuerliga framsteg inom kunskapen var möjliga. Kuhns och Feyerabends idéer om förekomsten av diskontinuiteter i kunskapsutvecklingen i form av vetenskapliga revolutioner, gav näring åt föreställningen att kunskapen och vetenskapen i sin tillväxt var beroende av irrationella faktorer, dvs. att det i kunskapsutvecklingen finns element som inte rationellt kan förklaras. Dessa motsvaras i Flecks kunskapsteori av imponderabilier eller det ovägbara som han också betecknar som de passiva länkarna i kunskapsprocessen. Dessa utgörs av relationer och inte av ting och händelser och är oberoende av människan och verksamma först när aktiva länkar, t.ex. i form av teorier och hypoteser eller resultat av experiment, tillförs kunskapen. De kan aldrig uppträda ensamma och kan därför inte undersökas empiriskt utan framkommer spontant ur den föregående kunskapen i samband med de aktiva komponenterna som ett resultat av det mänskliga tänkandet.
I Poppers lösning utmönstrades det metafysiska genom införandet av ett nytt avgränsningskriterium som uteslöt induktivismen och verifikationsförfarandet för att i stället förlita sig på ett logiskt deduktivt tänkande i kombination med ett falsifikationsförfarande (fallibilism) som byggde på empirisk prövning av deduktivt grundade hypoteser (teorier). Här var Popper tvungen att införa ett relativistiskt (konventionellt grundat) moment i sin metod eftersom de bassatser som fallibilismen förutsätter också är fallibla och därför, åtminstone tillfälligtvis, måste förankras konventionellt, dvs. få en anknytning till det som för tillfället gäller som riktigt. Trots Poppers avståndstagande från relativismen använder han sig således, när det behövs, av tankegångar som i mina ögon ter sig som relativistiska. Det samma gäller hans åsikter om ”myten om ramen” som är ett angrepp på relativismen då han påstår att denna (ramen) enbart är intellektuellt betingad och därför alltid kan brytas. I bakgrunden skymtar emellertid en för alla gällande ”förväntningshorisont” som ersättning för de aktuella ramverk som vi kan stödja oss på. Även Popper svävar således någonstans mellan realism och relativism, men inte alltid i takt med Fleck.
Förekomsten av överskottselement pekar på en oegentlighet i tänkandet. Problemet är ett medvetandeproblem som är både empiriskt och rationellt möjligt att lösa vilket enligt min mening kan ske genom att tillämpa och utveckla Flecks tankegångar i hans jämförande kunskapsteori. Problemet kan ha ontiska aspekter eller utlöpare men måste då kunna återföras till det epistemiska planet utan varken epistemologiska eller ontologiska villfarelser som följd. Om varat är en av oss oberoende och beständig verklighet som för alltid är ovetbart, Kants ”ting i sig”, kan filosofin bortse från problemet eller reducera det till ett epistemiskt problem baserat på empirisk erfarenhet och/eller rationella teorier. Diskusionen rör sig då om det är möjligt att blåsa upp en ballong inifrån utan att några överskottselement eller motsägelser uppkommer! Går detta är allting gott och väl och uppblåsandet stannar av när orken eller förmågan tryter. Går det inte, omvandlas ballongen till ett mönster av motsägelser eller spricker av den stora mängden av villfarelser. Filosofin kan ändå fortleva och övergå i en normalvetenskaplig form á la Kuhn med socialt betingad befordringsgång. I ett sådant läge måste Poppers och andras förhoppning om att allt mer närma sig sanningen för att till slut nå den, uppges. Fleck är mer präglad av sin relativism då han har insett att även sanningen är föränderlig och hela tiden undflyr oss, varför vi varken kan nå sanningen eller närma oss den. Han frågar sig varför man skall ”anta en metafysik när den vanliga fysiken överflyglar all metafysik.”[28] Han gör detta genom att förneka alla ontologiska åtaganden och epistemologisera verkligheten, dvs. överföra verkligheten till den passiva aspekten i kunskapen, eller som han uttrycker det, ”relativisera det subjektiva och det objektiva ömsesidigt till varandra.” Gapet mellan det subjektiva och det objektiva fylls då ut av kunskapens tredje förmedlande länk, det kollektiva tänkandet som manifesterar sig i kunskapens ”passivitet”.
Den naiva lösningen att överlämna överskottselementet till kyrkan och Gud eller till något annat surrogat, t.ex. vetenskapen som sådan, är inte en tillfredsställande lösning och har också sedan länge övergetts även om österländsk mystik fortfarande utövar sin lockelse på många människor. Problemet möter oss i olika skepnader i tänkandets utveckling både historiskt sett och i det förverkligade livet vanligen i form av olösliga gåtor, antimonier, eller inkommensurabiliteter. Även om den cartesianska dualismen i sin mest extrema form alltmer har mildrats, finns emellertid dualiteten mellan subjekt och objekt och dess olika utformningar kvar inom filosofin och alla försök hittills att nå bortom klyftan har misslyckats beroende på att människans tänkande alltid någonstans har stött på nya hinder som lett till nya paradoxer som måste förklaras för att möjliggöra fortsatta kognitiva framsteg. Ju mer ballongen blåses upp, ju längre bort vetenskapen når, desto fler paradoxer och gåtor uppkommer som måste lösas genom ett förändrat tänkande. Achilles kunde aldrig teoretiskt hinna fatt sköldpaddan utan ett förändrat tänkande om rörelsens och punktens natur, vilket skedde först 2000 år senare då differential-och integralkalkylerna uppfanns som kunde hantera de oändligt små storheter som Zenos paradoxer handlar om.[29] Paradoxen här består i att alla visste att Achilles alltid i praktiken hinner ifatt sköldpaddan men hur detta skulle kunna förklaras mot bakgrunden av tidens matematiska grundsatser översteg tänkandets förmåga. Det faktiska resultatet blev, så att säga, till övers och utan förklaring!
Problemet i Zenons paradox fick sin lösning genom en förändring i tänkandet enligt maximen ”man skall tänka det man erfar”, i stället för att nöja sig med att förklara det man erfar med ett föregående tänkande, en formulering som jag lånat från Ingvar Johansson.[30] Erfarenheten, existensen, går alltså före innehållet, essensen, som också är maximen för Sartres existentialism och som motsvarar ett aristoteliskt tänkande där erfarenheten är det ursprungliga och inte ett platonskt, där idévärlden är det ursprungliga. Både hos Newton och Kant finns överskottsproblemet, hos Newton i form av överföring av rörelse på avstånd genom en kraft, tyngdkraften, och hos Kant i hans kategorilära som inte kan avvara en ontisk bakgrund som är verklig men ovetbar. Överskott möter vi även hos Bhaskar, som antytts ovan, men också hos Fleck i form av ”imponderabilier,” passiva element, som styr tankeutvecklingen och formar kunskapen och som är oberoende av människan men också föränderliga, och som är relationer mellan passiva och aktiva länkar i kunskapen vars tredje element är det kollektiva. De aktiva elementen utgörs av hypoteser, teorier och erfarenheter som kontinuerligt tillförs kunskapen, de passiva av relationer sinsemellan och med de aktiva elementen. Tankestilen är en öppen och dynamisk tredelad företeelse som enligt Fleck kan betecknas som ett ”tankemaskineri” med det kollektiva tänkandet, ”det överindividuella tänkandet”, som den tredje komponenten i kunskapsprocessen, som fortlöpande och utan slut omformar tänkandet rationellt och avlägsnar alla diskontinuiteter varför några irrationella vetenskapliga revolutioner i Kuhns eller Feyerabends mening inte behövs för att förklara framstegen i kunskapen.
De passiva elementen, imponderabilierna liksom övriga antinomier, är inga ting eller händelser utan relationer mellan ting och händelser som möjliggör omvandlingen av dessa till ”fakta.” Detta sker enligt Lawson när den öppna verkligheten tillsluts. Odyssevs lyckades passera Skylla och Karybdis (objektivismen och relativismen) först sedan han bundit fast sig vid masten på sitt skepp (som var hans verklighet). På samma sätt kan filosofens passage in i framtiden lyckas om den låter sig fångas av de passiva länkarnas grepp i sin egen verklighet, dvs. inga eftergifter får göras i objektivistisk eller skeptisk riktning bort från en inneboende humanism som sätter människan i centrum för den filosofiska debatten. Det teleologiska misstaget som utgörs av ”tron att det måste finnas en plan eller avsikt bara för att det finns en verkan” (effekt)”[31] består i misstaget att tro att det är vetenskapen och/eller det rationella (andliga) som är både målet och medlet för planen eller avsikten. Det vidskepliga (det mystiska) är det överskottselement som måste förklaras och bekämpas genom ett nytt tänkande som inte är sjävreflekterande men inte heller beroende av ett perspektiv från ingenstans. Funnes inte människan funnes inte heller någon vidskeplighet men inte heller någon vetenskap.
Ingen har någonsin föreställt sig verkligheten som total tomhet eller i avsaknad av innehåll. Inte ens Berkeley ansåg att verkligheten saknade innehåll bara att den var beroende av människan och till fullo konstruerad av henne i hennes medvetande. Att verkligheten har ett innehåll har således alltid tagits för givet, däremot har dess natur alltid varit oviss. Det har likaså alltid ansetts att verkligheten består av ting och händelser som människan kan få kunskap om genom egen direkt erfarenhet och experiment. De flesta vill därvidlag räkna Fleck till idealisterna under det att jag vill hävda att han är realist med en intern avgränsning. Bhaskar, som hävdar en transcendental inställning till verkligheten och dess obeoende av människan, är realist under det att Lawson, som förnekar förekomsten av en verklighet som består av ting, hävdar att någon verklighet i traditionell mening inte finns och att begreppet verklighet bör ersättas med begreppet ”öppenhet” (”openness”) som kan stängas (tillslutas) genom människans verksamhet (closure), varvid tingen som befolkar vår verklighet, materialiseras, är idealist. Genom att undvika ordet verklighet, som är behäftat med allt för många anknytningar till varandra helt olika begrepp kan, enligt Lawson, många av de oegentligheter i form av paradoxer och antimonier, som finns i nutidens postmoderna filosofi, undvikas.
Bhaskars uppfattning av verkligheten bygger på en uppdelning av verkligheten i en transitiv och en intransitiv dimension. Den intransitiva dimensionen är oberoende av människan och innehåller skapande mekanismer och krafter samt naturlagar. I den transitiva dimensionen som består av människans teorier och socialt aktiva handlingar förverkligas världens olika ting och händelser och utgör den verklighet vi människor upplever. Bhaskar anser att verkligheten överallt är öppen och inte innehåller ting och händelser och att dessa först förverkligas genom en artificiell stängning (closure) som representeras av experimentet. Först genom experimentet blir världen sluten. Termen closure definieras som ”stabiliteten i empiriska relationer” när det gäller individer och ”isolering” när det gäller system.[32] Ett undantag från detta är möjligen astronomins värld som är spontant eller naturligt slutet, dvs oberoende av experimentell mänsklig verksamhet. Experimentets roll har tidigare inte uppmärksammats vilket förklarar att Humes regularitetsteori som förutsätter att världen överallt normalt är ordnad och sluten, alltjämt är förhärskande. Om så vore fallet skulle vetenskapen så småningom uppnå sitt mål att bli en enhetsvetenskap som förklarar allting och där sanning alltid betyder absolut visshet. Att så inte är fallet och att Bacons vetenskap inte har denna karaktär visades av Hume som hävdade att naturlagar endast är av psykologisk natur och beror på vanans makt över omständigheterna. Humes orsakslagar kräver enligt Bhaskar slutenhet för att kunna realiseras i den transitiva dimensionen men de gäller även i den intransitiva dimensionen av verkligheten där inga regelbundna händelser inträffar beroende på förekomsten av motverkande krafter eller generativa mekanismer.
Hilary Lawson vill införa ett nytt tänkande där alla konsekvenser som följer med det konventionella begreppet verklighet kan undvikas. Han introducerar därför en ny beteckning på den verklighet som han tänker sig vara varken ett ting eller innehålla ting, men ändå inte vara tomhet utan en ström av möjligheter[33] och kallar den öppenhet, ”openness”, som kan stängas av och bli till en slutenhet, ”closure”. Varje closure förverkligas (aktualiseras, för att använda Bhaskars nomenklatur) i enskildheter (ting eller händelser) och lämnar efter sig en rest i form av en struktur (”texture”) som i sig själv är en öppenhet, dvs. en ny ström av möjligheter och som kan stabiliseras varvid nya ting eller nya händelser realiseras, osv. i all oändlighet. ”Closure” definieras således i termer som enligt min mening överensstämmer med Bhaskars terminologi om ett förekomsten av ett ”ontologiskt djup”. Vid varje sådan stabilisering öppnas en ny oändlighet av möjligheter. Det är sedan alla föregående tillslutningar (stabiliseringar) som bestämmer hur och på vad sätt den nya slutenheten förverkligas. Möjligheterna vid varje skift är oändliga men förverkligandets utformningar bestäms av föregående tillslutningar och är beroende av omgivningen, alltså sociala till sin natur. På så sätt byggs verkligheten upp hierarkiskt genom växling mellan öppenhet och slutenhet. Den avstängning som Lawson hävdar är upphovet till de ting och händelser som vi upplever som verkligheten, består av realiserandet av enskildheter ur en ström av möjligheter, dvs. en stabilisering av empiriska relationer, som utgör alltings ursprungliga öppenhet, som är instabil och formlös men inte tom. Varje tillslutning som sker kan ses som en följd av en mekanism som medger av-och påslagning, till-och frånkoppling av strömmen av möjligheter, där olika ting dvs. det som är och det som inte är, förs samman och blir samma eller lika, oberoende av mekanismen som används, och där varje stängning (closure) skapar nya ting men också öppnar upp ett oändligt antal nya möjligheter samtidigt som en struktur bildas som formger de nya möjligheterna. Den ursprungliga, initiala tillslutningen resulterar inte i materiella ting utan enbart i strukturlösa enskildheter och sker genom en enkel till-och-från mekanism som är oberoende av sin omgivning och därför inte kan uttömma öppenheten (strömmen av möjligheter) som sådan. Vid senare tillslutningar skapas allt fler skikt eller nivåer som hierarkiskt bygger upp verkligheten genom nya tillslutningar som är beroende av omgivningens struktur. Detta innebär inte att verkligheten är mekanistisk till sin karaktär och sluten. Den är alltid och överallt öppen och kännetecknas av ett ontologiskt djup enligt Bhaskar.[34] Lawsons tänkande kan sägas vara en återgång till Herakleitos teori om universell förändring med det kända slagordet ”allting flyter” och teorin om en drivande kraft bakom alla förändringar, alltså en form av essentialism. Herakleitos står också för en relativism och doktrinen om motsatsernas identitet.[35]
Fleck avvisar alla former av verklighet som är oberoende människan och hävdar i stället en idéell konstruktivism av verklighet och sanning baserad på en relativistisk grundinställning. Han använder sig därvid av begreppen öppenhet och slutenhet både när han diskuterar verklighetens natur och hur förändringar inom kunskapen sker. Hans strävan är att relativisera såväl det ontologiska som det epistemologiska till varandra för att kunna överbroa skillnaden mellan det subjektiva och det objektiva med hjälp av den tredje komponenten i kunskapen, det kollektiva överindividuella tänkandet. Flecks verklighet är en verklighet som konstruerats av människan och som således inte är oberoende av henne utan formad av hennes föregående kunskap och är socialt och historiskt betingad. Verkligheten liksom sanningen är skapad av människan och därför föränderlig och utan slut, dvs öppen. Den har ingen form eller gestalt utan visar sig först under särskilda betingelser som ting eller händelser. ”Varför skall man införa en metafysik när framtidens fysik alltid kommer att överflygla varje form av fantasi”? frågar sig Fleck. Den sanna verkligheten är därför ouppnåelig, om den över huvud taget finns, eftersom den är föränderlig och hela tiden undflyr oss. Enligt de mest moderna teorierna om verkligheten finns kanske världen inte alls som en verklighet i ortodox betydelse utan allt handlar bara om relationer mellan händelser, som kan förklaras med den s.k. strängteorin. Flecks blick in i framtiden kan kanske ha fog för sig!
I Flecks verklighet, som konstitueras av samspelet mellan de passiva och aktiva komponenterna i kunskapen, inryms således såväl en öppenhet som en slutenhet. Öppenheten kännetecknas, förutom av strömmen av ännu icke förverkligade möjligheter, av avsaknaden av visshet och säkerhet, slutenheten av systemets tendens till tröghet, ”illusionernas harmoni” som är orsakad av de aktiva och passiva länkarnas verksamhet. Öppenheten är förutsättningen för förändring av verkligheten, slutenheten för vår uppfattning av verkligheten som sanning och säkerhet. Öppenheten är inte tom utan kaotisk och oordnad och innehåller krafter och skapande mekanismer, imponderabilierna, som sätts i spel av de aktiva komponenterna som är våra bidrag till utformningen av kunskapen och verkligheten. Öppenheten är således inte en metafysisk verklighet eller, liksom slutenheten, beroende av människan utan skapas hela tiden ur tidigare tänkande som ett överskott som kan förverkligas eller aktualiseras beroende på omgivningen. Världens öppenhet är primär och ursprunglig, oordnad och kaotisk, dess slutenhet sekundär och tillfällig, ordnad och uppdelad. Världen har varken en början (Guds skapelse eller vetenskapens ”Big Bang”) eller ett slut (”Big Crunch”) men är kanske av periodisk karaktär.
Relativism anses vara en ohållbar inställning eftersom den är självförstörande och slutligen utmynnar i solipsism. Om satsen ”allting är relativt” är sann innehåller den en osanning, dvs. den kan inte vara sann om den skall gälla sig själv. En absolut relativism kan således avfärdas som grund för vetenskapen eftersom vetenskapen måste vara sann om sig själv. Poppers motvilja mot alla former av relativism, uttryckt i hans välkända slogan ”myten om ramverket”, kan bemötas med hans egna ord om förekomsten av en ”förväntningshorisont” bortom vilken det finns en sanning, en verklighet, som vi kan uppnå även om vi inte alltid kan känna igen den, som kan ses som ett försök att flytta relativismens spöke bortom horisonten. Många andra försök har gjorts att bemöta relativismen och dess följder eller att anpassa relativismen så att dess mest graverande effekter kan undvikas. Rortys ”poetiska” relativism liksom det strukturella och det icke-propositionella (”non-assertoric”) sättet att bemöta relativismens självdestruerande följder har, enligt Lawson, inte varit helt framgångsrika. Kuhns och framför allt Feyerabends mer extrema versioner (t.ex. ”allting går) leder i sin tur till det som Lakatos har kallat en mobbpsykologisk lösning.
Relativismen i Flecks version är ett av den moderna tidens uttryck för Protagoras maxim (se ingressen) och är en mot den logiska positivismen riktad reaktion som har formen av en intern relativism som inte är självdestruerande. Laudan hävdar å sin sida att postpositivismens relativism har sitt ursprung i positivistiska tankegångar och att postpositivismen ändå företräder såväl en epistemologisk och metametodologisk relativism som en språklig sådan och att ”den hotande självdestruktionen (via en självrefererande oförenlighet) hos relativismen utgör slutet för den logiska positivismen”.[36] Flecks relativism är inte en absolut och allomfattande relativism utan en form av intern relativism som i sin reflexivitet inte är självförstörande som fallet är med såväl den absoluta relativismen som med realismen. Skapandet av nya teorier kan därför ske utan att dessa måste innefatta eller innefattas i den ursprungliga teorin. Detta sker enligt Fleck inom tankemaskineriet som enligt teorien om meningsvarians möjliggör fortlöpande förändringar i kunskapen och tänkandets natur.
Umeå den 20/1 2004
Bengt Liliequist
Kungsgatan 37, 903 25 Umeå
bengt.liliequist@bredband.net
[1] Lawson, Closure, Prologue.
[2] Lawson, Reflexivity.
[3] Bernstein, Bortom objektivism och relativism, s. 26, ”Med ´objektivism´ menar jag den grundläggande övertygelsen att det finns eller måste finnas någon permanent, överhistorisk matris eller ram som vi i sista hand kan åberopa… .”
[4] Ibid., s. 26, ”I sin starkaste form är relativismen den grundläggande övertygelsen, att när vi granskar de begrepp som filosoferna sett som de mest fundamentala - såsom rationlitet, sanning, verklighet, rättvisa, det goda eller normer - tvingas vi inse att alla sådana begrepp i sista hand måste förstås som relativa till ett specifikt begreppsschema, en teoretisk ram, ett paradigm, en livsform, ett samhälle eller en kultur.”
[5] Putnam, Realism with a human Face , s. 3-18.
[6] Liliequist, Ludwik Flecks jämförande kunskapsteori
[7] Lamm, Swedenborg.
[8] Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning.
[9] Mach, The Analysis of Sensations.
[10] Spicker, ”Terra Firma and Infirma Species”, s. 118: ”…‘lived body’ or ‘the body as lived’.”
[11] Edman, ”Några skeptiska tankar om upplysningen”, Huvudinnehåll, s. 47–60.
[12] Putnam, Realism with a Human Face.
[13] Lawson, Closure, 2001.
[14] Bhaskar, A Realist Theory of Science
[15] Liliequist, Ludwick Flecks jämförande kunskapsteori, 2003.
[16] Lovejoy, The Great Chain of Being, s.24.
[17] Duprée, Les Sophistes, s. 16.
[18] Rosengren, Doxologi, s. 16-17.
[19] Citat ur NE, induktion: ”I matematiken vilar induktiva bevis på att man betraktar sättet att generera individerna av typen i fråga, t.ex. de naturliga talen 0,1,2,3…En typisk matematisk induktion har två premisser, en induktionsbas av formen ´0 har egenskapen E´ och ett induktionssteg ´n+1 har egenskapen E, om n har det´, från vilket man drar slutsatsen ´alla naturliga tal har egenskapen E´”.
[20] För Popper-Hempels metod se I. Johansson, Positivism och Marxism, s. 25-26.
[21] Popper, Logic of Discovery.
[22] Det starka porogrammet är ett kunskapssociologiskt program som först formulerades av Bloor och Barnes 1976 och som innebär att kausaliteten skall vara socialt grundad och alltid gälla symmetriskt, opartiskt och reflexivt och att sociala orsaker alltid skall prioriteras före interna, autonoma och teleologiska förklaringar.
[23] Shapin, A Social History of Truth.
[24] Med teleonomiska processer avses teleologiska företeelser som har en mekanistisk förklaring. Se Mayr, The Growth of Biological Thought, s. 48, ”A physiologic process or a behaviour that owes its goal-directedness to the operation of a program can be designed as ´teleonomic´ (Pittendrigh, 1958). All the processes of individual development (ontogeny) as well as all seemingly goal-directed behaviours of individuals fall in this cathegory and are characterized by two components: they are guided by a program, and they depend on the existence of some endpoint or goal which is foreseen in the program regulating the behaviour” och ”Teleonomic processes are particularly important in ontogeny, physiology, and behaviour.”
[25] Bhaskar, A Realist Theory of Science,
[26] Bhaskars epistemologiska är felslutet att varat kan reduceras till eller beskrivs i termer av kunskapen om varat, dvs. ontologiska termer inte kan överföras till epistemologiska termer.
[27] Liliequist, Ludwik Flecks jämförande kunskapsteori.
[28] Fleck, L., ”Zur Krise der Wirklichketi”, s. 430: ”Wozu plumpe Metaphysik, wenn die Physik von morgen jede Phantasie überflügeln wird?”
[29] Johansson, Ontological Investigations, s. 8.
[30] Ibid., s. 9.
[31] Hans Bergström, ”En ny generation av vidskepliga”, DN 12 juni 2003.
[32] Bhaskar, A Realist Theory of Science, s. 76, tabell 2.1.
[33] Jfr Lovejoys begrepp ”The great chain of being” = tillblivelsens kedja.
[34] Bhaskar
[35] Se Popper, The Open Society and its Enemies, Del1, kapitel 2: Heraclitus.
[36] Laudan, Beyond Positivism and Relativism, s. 5.
Revolten mot arbetet
motkraft.net -> kategori: Autonomi, postautonomi & operaismo
”Autonoma” teorier och praktiker
Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent, ständigt på språng för att göra lönearbetaren överflödig. Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet (Kriegsmittel), när det gäller att slå ner arbetaroroligheter, strejker osv, som är riktade mot kapitalets envåldsmakt. Enligt Gaskell var just ångmaskinen en 'människokraftens' fiende, som gjorde det möjligt förr kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris. Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter.
Karl Marx
Den historieskrivning som beskriver och tolkar den kapitalistiska rationaliseringens framväxt brukar framför allt inrikta sig på de teknologiska förändringarnas ödeläggande inverkan på de välorganiserade yrkesarbetarskikten. Det perspektivet är t ex det dominerande i Katherine Stones uppsats Klassmakt och arbetsdelning (Arkiv, 1978). Hon koncentrerar sig på den amerikanska stålindustrin mellan i 1890 och 1920, "den period då branschen övergick från ett arbetssystem kontrollerat av yrkesarbetarna till ett kontrollerat av arbetsgivarna". Nedbrytandet av yrkesarbetarnas fackförbund 1910 stod stålindustrin i USA helt fri från fackföreningar utgör bara det första steget, som sedan öppnar för den mängd av stålinnovationer som gjorde slut på nästan alla manuella sidor av den egentliga ståltillverkningen. Genom att nyindela produktionssysslorna berövade arbetsgivarna yrkesarbetarna deras kunskap och auktoritet, skriver Stone; i stället skapade de "en ledarkader som var kapabel att styra produktionen". Hon slår också fast: ”omkring sekelskiftet hade i alla viktigare branscher teknologiska innovationer pressat samman kvalifikationsnivåerna bland arbetarna och förvandlat de flesta till tillärda (semiskilled) maskinskötare.”
Hennes slutsats blir: "Arbetets organisering är alltså ett system för kapitalistisk kontroll. Det kunde upprättas endast genom att man bröt de industriella yrkesarbetarnas traditionella makt".
Samma perspektiv som Stone anlägger Harry Braverman i Arbete och monopolkapital (Tema nova, 1977): "Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet blev begreppet ’yrkesskicklighet' degraderat, Jämsides med själva arbetets degradering". Till bilden av denna skola, som skriver historia utifrån yrkesarbetarnas ståndpunkt, hör, helt naturligt, också ett framtidsperspektiv av arbetets rekvalificering: "Arbetarna kan återvinna herraväldet över produktionen endast genom att göra sig delaktiga av de kunskaper som modern ingenjörsteknisk produktion förutsätter. Endast på det sättet kan de skaffa sig del i de förmåner som denna teknik erbjuder dem som sätts att sköta den. De många, långa skolår som monopolkapitalismens samhälle sörjt för, kan bilda en lämplig ram för en mångsidig polyteknisk utbildning av arbetare för flertalet industrigrenar. Men en sådan utbildning kan bli effektiv endast om den kombineras med praktiskt yrkesarbete och om den bedrivs kontinuerligt under hela arbetarens livstid. Om emellertid arbetarna skall kunna och vilja engagera sig i detta slags utbildning måste de i sann mening blir herrar över industrin. Detta kommer att bli fallet först sedan den rådande motsättningen mellan arbetsprocessens båda. parter, mellan dem som styr och dem som styrs, mellan arbetets idé och arbetets utförande, mellan andligt och kroppsligt arbete har övervunnits och arbetsprocessen samlats hos det kollektiv som verkställer den".
Det "goda" arbetet
Det omstörtande perspektivet hos denna historiska skola är inte särskilt framträdande; den orienterar sig närmast mot vad som kunde kallas "arbetets stat - mindre mot ett det fria skapandets och njutningens samhälle, där det nödvändiga arbetet och följaktligen det mänskliga arbetet över huvud är reducerat till ett absolut minimum. Den antikapitalistiska strategin begränsas till att omfatta den arbetande befolkningens kamp för att återerövra sitt "rättmätiga arv av yrkesskickligt arbete" (Braverman).
Arbetets återupprättande tänker man sig som föreningen av arbetets idé och arbetets utförande". Förebilden är hämtad rån hantverks och yrkesarbetets tid, då arbetarna själva kontrollerade produktionsprocessen och arbetet utgjorde en enhet av muskel och hjärnkraft.1 Men för att upprätthålla denna utopi om arbetet (som jag tror omfattas av de flesta kommunister och progressiva) blir det nödvändigt att skilja arbetet från dess utövare; att isolera och upphöja vissa komponenter i yrkesarbetet, och samtidigt bortse från de funktioner t ex de underbetalda hantlangarnas skitarbete - som inte hör hemma i en utopi. Den platonska föreställning om det "goda" och "sanna" arbetet som tenderar uppstå, grundar sig därför på godtyckliga avspjälkningar och ohistoriska begreppsbildningar; utopin om det "återupprättade arbetet" framstår som en regressiv utopi.
Det innebär inte att till exempel Stone och Braverman är omedvetna om de "udda" komponenterna i yrkesarbetet; de behandlas om än i förbigående. Stone: "Yrkesarbetarna utförde sådant arbete, som krävde utbildning, erfarenhet, skicklighet och omdömesförmåga, medan grovarbetarna utförde det tunga kroppsarbetet, att lyfta, skjuta, forsla, hissa och kärra råmaterial från en process till en annan. De förra var högt kvalificerade yrkesmän, som åtnjöt stor prestige. Stål framställdes av arbetslag, som bestod av yrkesarbetare tillsammans med okva-lificerade hantlangare, och lagen använde sig av företagets utrustning och råmaterial. Vissa grovarbetare anställdes direkt av stålbolagen liksom i dag. De andra anställdes av yrkesarbetarna enligt det så kallade 'kontraktssystemet'. Det innebar att yrkesarbetarna anställde hantlangare får att utföra de tunga delarna av arbetet och betalade dem ur egen ficka. Hantlangarnas inkomster uppgick till mellan hälften och en sjättedel av yrkesarbetarnas."
Ett annat kännetecken var yrkesarbetarnas kooperativa partnerförhållande till stålarbetsgivarna. De avlönades enligt en glidande skala, som var "ett arrangemang för att dela profiten mellan två parter inom produktionen, yrkesarbetarna och stålpatronerna. Den utgick från principen att arbetarna skulle vara med och dela på produktionens risker och frukter; vinna när priserna var höga och offra sig när de var låga".
En ny teori
En annan historisk-sociologisk skola, av italienskt ursprung med början kring i 1960, den så kallade operaismen, uppfattar de teknologiska förändringarna av produktionsprocessen på ett sätt som liknar till exempel Katherine Stones; de är att betrakta som kapitalisternas svar och motangrepp på arbetarnas kamp, i avsikt att säkra kontrollen över produktionen. Men operaisterna menar också att rationaliseringarna i lika hög grad riktas mot de okvalificerade massarbetarna på grund av deras bristande arbetsdisciplin. Den yttersta konsekvensen av denna upptrappade konflikt mellan arbete och kapital är införandet av industrirobotar.
Raniero Panzieri, som var initiativtagare till den operaistiska tidskriften Quaderni Rossi (Röda Häften), visar i sin essä om Kapitalets bruk av maskinerna under senkapitalismen (på italienska 1961), att fabriksarbetets organisering liksom maskineriet är maktmedel i kapitalägarnas hand och inte några klassneutrala företeelser, underkastade obegripliga utvecklingslagar; de återspeglar klassförhållanden.
Operaisterna försöker utforma en marxistisk teori om det moderna fabrikssamhället. De fokuserar på maktrelationerna i industrierna, på den brutala verkligheten i de högmekaniserade och genomrationaliserade fabrikshelvetena. De företar så kallade ”arbetarundersökningar" dels som ett led i analysen av det senkapitalistiska samhället, men i första hand som en form av politiskt arbete nere vid basen. Det är alltså inte fråga om någon färdig "sociologisk metod". Romano Alquatis undersökningar av klassläget på Fiat och Olivetti slår bland annat sönder myten om det nära sambandet mellan "organisering" och "klassmedvetande". De "nya krafterna", de unga oorganiserade arbetarna, visar sig som de politiskt militanta medan de äldre och organiserade är inaktiva eller tar avstånd från vad de betraktar som extremism. Denna vägran att låta sig integreras i Fiat:s hierarkiska system eller i någon fack respektive partiorganisation lyfter fram arbetarautonomin som en möjlig revolutionär strategi för massarbetarna.2
Som operaisterna ser det är det "arbetarna som producerar krisen". Mario Tronti beskriver i sitt verk Operai e Capitale (Einaudi 1966; tysk övers. Arbeiter und Kapital, Verlag Neue Kritik, 1974), som i likhet med Panzieris samtidigt är en Marxtolkning, hur de proletära striderna närmast kampen lär normalarbetsdagen tvingar fram ett motangrepp från kapitalets sida: en ny form av mervärdeproduktion. För att kunna förkorta den nödvändiga arbetstiden måste produktionsmedlen förfinas med arbetsintensifiering och senare "taylorisering" som följd. Exploateringen av arbetarmassorna genom produktionen av det relativa mervärdet sätter in. Denna övergång till relativ mervärdeproduktion beskrivs av Marx i Kapitalets första band som ett inbördeskrig mellan kapitalistklassen och arbetarklassen. Det innebär att kapitalisterna i allt högre grad utövar sitt herravälde över arbetarna genom "industrins objektiva mekanismer.
Kampen mot arbetet
Trontis försök att utveckla vad han kallar för "arbetarvetenskap" består bl a i att visa på arbetarklassen som den positiva förutsättningen för kapitalets utveckling, som dess drivfjäder och dynamiska grundval. "Arbetarklassen är kapitalets motor." 3
Den strategi Tronti formulerar får arbetarkampen och revolutionen blir därför en negationens och vägrans strategi: vägran att aktivt delta i kapitalismens tillväxt, vägran att utforma ett positivt program med krav på förbättringar av systemet, kamp mot arbetet.
Det är en strategi som radikalt skiljer sig från yrkesarbetarideologin hos Stone och Braverman med dess krav på arbetarkontroll och rekvalificering av arbetet krav som enligt den operaistiska teorin utan större hinder kan övertas av kapitalet och endast resultera i förfinad utsugning och effektivare ekonomisk utveckling för kapitalismen. "Genom den fackliga kampen blir därför arbetarkravet ingenting annat än en reflex av kapitalets nödvändigheter". I centrum för denna vägrarstrategi står alltså "kampen mot arbetet", som med utgångspunkt i arbetarklassens dubbla bestämning på en gång arbetskraft och ickekapital formuleras som arbetarnas kamp mot sig själva som arbetskraft och kapital: "Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver endast bekämpa sig själv för att förstöra kapitalet. Den måste förstå sig själv som politisk kraft. Och den måste negera sig som produktivkraft (min kursiv)".
I motsättning till yrkesarbetarstrategins konsekvenser leder arbetarståndpunkten" hos Tronti till en positiv värdering av passiviteten och alienationen. Den betraktas som en elementär och spontan form av "vägran", som "ett stort revolutionärt faktum". Med sin tes om "främlingskapets organisering" knyter Tronti an till massarbetarnas strider framför allt i Italien och Frankrike. Genom att utgöra en rörlig, utbytbar arbetarkategori som inte är bunden till sitt yrke och som inte eftersträvar någon självförvaltning eller styrning av produktionen kommer massarbetarna i t ex bilindustrin att falla utanför den konsensus som råder mellan arbetarreformism och demokratisk planstat. Massarbetarnas kamp mot arbetet och mot funktionen som produktivkraft för kapitalet tar sig inte bara uttryck i strejk utan också i hög frånvaro, sabotage och stor omsättning. De praktiserar vad Marx beskrev som det omedelbara angreppet på den kapitalistiska arbetsorganiseringen." 4a
Arbetet som terror
Praktiskt kom denna revolutionära massarbetarstrategi till uttryck i lönekampen i till exempel Italien under 60-talet. Då löd parollen: mer pengar och mindre arbete. Avsikten var att driva upp kostnaderna för arbetet så högt att rationaliteten i den kapitalistiska exploateringen hotades och därmed framkalla en kapitalistisk kris. Denna kommunistiska strategi genomsyrar arbetarkampen alltifrån striderna på Fiat 1962 till den "heta hösten" 1969. Med Marx förstod man kommunismen som lönearbetets förstörande, upphävandet av nödvändigheten att arbeta för att kunna leva. Man hävdade kommunismens aktualitet. Enligt den här uppfattningen har det kapitalistiska systemet gått in i ett skede av renodlat arbetstvång, där arbetet som disciplinering och kontroll av människorna är det primära. Kampen mot arbetet yttrar sig under denna period i kamp mot "medbestämmande", mot det höga arbetstempot, mot sambandet mellan lön och produktivitet. Som ett medel att förena massarbetarna i konfrontationen med stat och kapital förde operaisterna fram begreppet "politisk" eller "social" lön. Det innebär en garanterad lön, en från arbetet lösgjord inkomst vilket också svarar mot striderna från 60-talets slut, då "autonomin i fabrikerna och kampen mot arbetet siktade mot att bryta upp relationen mellan lön och produktivitet för att i stället kräva lön på grundval av de egna behoven och inte som kompensation för ökad produktivitet (Potere Operaio, Was ist Arbeitermacht? Merve 1972; se också F Gambino, Politischer Lohn als Alternative zum nur betrieblichen Kampf som ingår i Negri, Krise des PlanStaats. Kommunismus und revolutionäre Organisation; Merve 1973).
Dessa strider vid 60-talets slut och 70-talets början, Fiatarbetarna, de franska och amerikanska bilarbetarnas, augustistriderna 1973 i Västtyskland, med flera kan sägas avsluta den kampperiod som inleddes i USA vid seklets början, då Ford introducerade det löpande bandet (1913) och Taylor den "vetenskapliga företagsledningen" (1911). Denna drygt sextio år gamla form för exploatering som satte yrkesarbetarna ur spel genom massproduktionens införande har kapitalet sedan kunnat utveckla och Förfina under två världskrig. Men från och med sjuttiotalets början tvingas bland annat företagsledningarna på Ford, Volvo, Saab och Fiat att inse, att denna deras beprövade strategi får disciplinering och söndring av klassen genom massarbetets och taylorsystemets utveckling har vänts till sin motsats: de odisciplinerade massarbetarnas kollektiva offensiv mot det kapitalistiska tvångsarbetet.
Den situation som drivs fram av arbetarautonomi och arbetsvägran tvingar kapitalet att utveckla motstrategier med syftet att omstrukturera klassen på nytt. Det sker framför allt genom teknologiska förändringar i den omedelbara produktionsprocessen, genom det kapitalistiska bruk av maskineriet som riktas mot arbetarna. För att komma till rätta med löpandebandarbetarnas bristande arbetsmotivation arbetar därför det internationella kapitalet på en strategi för rekvalificering av arbetet, som delvis sammanfaller med fackföreningarnas förslag till Job enlargement och job enrichment. Denna "humanisering av arbetslivet" utmärks kanske framför allt av inrättandet av självstyrande, homogena arbetsgrupper som på Volvo Kalmarverken och Saab (men också på Ford, Daimler Benz, Olivetti och andra). Därigenom är det monotona del och tempoarbetet tänkt att avlösas av en högre grad av arbetsidentifikation. Införandet av industrirobotar tjänar samma syfte: att avskaffa de mest repetitiva och tyngsta jobben och därmed bli kvitt en stor deI av det rebelliska massarbetarskiktet. Det löpande bandets epok är förbi.
Det blir en motsägelsefull situation som växer fram. Samtidigt som arbetet håller på att avskaffas i produktionsprocessen (inom till exempel olje- och livsmedelssektorerna) och den arbetsintensiva industrin snart inte längre fungerar som motor för kapitalbildningen samtidigt försöker kapitalet finna nya vägar att använda arbetet och arbetstvånget som instrument för politisk kontroll av arbetarklassen. Arbetet kvarstår, men nu i sin renodlade funktion som disciplineringsmedel. Det är arbetet som terror.
Den andra arbetarrörelsen i USA
Om arbetarklassen kastade av sig det ok, som behärskar och förnedrar dess natur och reste sig i all sin fruktansvärda makt - inte för att proklamera Människorättigheterna, som ingenting annat är än rätten till kapitalistisk utsugning, inte för att kräva den famösa Rätten till arbete, som ingenting annat är än rätten till misär, men för att smida en järnhård lag som förbjuder varje människa att arbeta mer än tre timmar om dagen, då skulle jorden skälvande av glädje känna ett nytt universum röra sig ... Men hur kan man vänta sig ett manligt beslut av ett proletariat, som är korrumperat av den kapitalistiska moralen?
Paul Lafargue
Män som ryggar tillbaka för arbetet och för ett rättskaffens krig, och kvinnor som ryggar tillbaka lär moderskapet, vandrar på avgrundens rand och förtjänar att försvinna från jorden.
President Roosevelt
De operaistiska ansatserna till historieskrivning som alltså tolkar de okvalificerade arbetarnas behov och strider kommer på grund av sitt perspektiv underifrån att med stor skärpa urskilja motsättningarna inom proletariatet. Det gäller i synnerhet skiktningen i yrkeskunniga och outbildade, och de former den antikapitalistiska kampen tar sig alltefter styrkeförhållandena mellan de olika skikten. När det gäller att beskriva förhållandet mellan arbete och kampform förmedlar därför den operaistiska teorin en vida mer dynamisk och dialektisk bild än den klinisk-sociologiska metod som ställer arbete mot kapital på ett entydigt och oproblematiskt vis."4b
För detta underifrånperspektiv råder till exempel ett nära samband mellan det yrkesskickliga arbetet och yrkesarbetarnas exklusiva och defensiva kamp för att bibehålla de tillkämpade privilegierna. Det är en kamp som riktar sig inte bara mot kapitalägarna utan också mot de "okvalificerade", till exempel genom att fackföreningarna endast tillät de "egna" inträde medan fabrikerna utgjorde closed shops" jag tänker här närmast på USA vid sekelskiftet). Varor från så kallade "open shops" bojkottades. Yrkesarbetarnas överordnade förhållande till rovarbetarna och hantlangarna försvårade eller omöjliggjorde därför gemensamma aktioner mot kapitalet: begränsningen till den egna gruppen gjorde dem till ett lätt byte för kapitalets anstormning via rationalisering och mekanisering. I sin undersökning Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1922 (Trikont 1976) lyckas Gisela Bock spränga den trånga ramen för tolkning av kapitalets rationaliseringsoffensiv som i allmänhet inskränker sig till att teckna de yrkeskunnigas bittra öde genom att visa att innehållet i den "progressiva erans" taylorisering inte så mycket bestod i "överföring av kvalifikationer" till företagsledningarna (som till exempel Stone hävdar), utan framför allt i en omfattande attack mot lönenivå och levnadsstandard för hela klassen. Stämpelklockan, det innehållslösa arbetet och det uppdrivna arbetstempot, lönesänkning och paramilitär repression inom och utanför fabriken utgjorde vapnen mot såväl de yrkesutbildade, crafts, som mot common labor. Företagarna splittrade och hierarkiserade nu arbetarna med hjälp av prestationslön, medan yrkeskunnigheten som söndringsmekanism förlorade i betydelse.
Jag tänker här inte rekapitulera mångfalden av Gisela Bocks ofta spännande strejkberättelser och strejkanalyser', men nöja mig med att konstatera diskrepansen i de bilder som Katherine Stone och Gisela Bock tecknar, trots att de behandlar samma tid. Stone, som utgår från stålindustrins yrkesarbetare, tecknar en relativt statisk samhällsbild, där kapitalet härskar utan några "större problem med arbetarna”. Bocks framställning, som framför allt tar sin utgångspunkt i common labor, i tillfällighets och säsongsarbetarna, hantlangarna och de tillärda rnassarbetarna, förmedlar istället en bild av permanent kamp och konfrontation. Det är uppenbarligen ingen överdrift när hon beskriver den amerikanska arbetarklassens historia som den blodigaste och mest våldsamma i arbetarrörelsens historia.
”Bröd och rosor”
Alla våra produkter är förfalskade för att förkorta livslängden och underlätta avsättningen. Liksom man har gett namn åt mänsklighetens första skeden, stenåldern och bronsåldern, efter arten av deras produkter, kommer vår tid otvivelaktligen kallas för förfalskningens tidsålder. Okunniga personer anklagar våra fromma industrialister för bedrägeri, men i själva verket är dessa endast besatta av en enda tanke, nämligen all ge arbetslösa sysselsättning, eftersom dessa inte kan finna sig i att leva med armarna i kors. Så snart ett tillfälle till arbete ges, störtar de sig över del; minst fjorton timmars arbete krävs för att tillfredsställa dem, och dagen därpå står de återigen på gatan ulan någon som helst möjlighet all ge näring åt sin last.
Paul Lafargue
Det som framför allt karakteriserade massarbetarnas strider var den nära förbindelsen mellan aktionerna i fabrikerna och i bostadsområdena, solidariteten mellan strejkande och arbetslösa, mellan lönearbetare och hemmafruar, som i stort antal organiserade sig i så kallade women's brigades. Immigranternas getton blev till enklaver för en anmärkningsvärd militans jämsides med ett "kommunitärt" levnadssätt. Vid stålstrejken 1909 i MeKees Rocks, där "produktionens amerikanisering" förvandlat de amerikanska yrkesarbetarnas kontroll över arbets-processen till en kontroll över maskinproletariatet de är nu kontrollörer eller reparatörer motarbetar de invandrade arbetarna splittringen inom klassen genom att låta barnen gå i skolstrejk, kvinnorna försvara bostäderna mot ägarnas utrymningsförsök samtidigt som 23 000 arbetslösa sluter upp bakom strejken. Textilarbetarstrejken 1912 i Lawrence, Massachusetts, där halva arbetsstyrkan (13 000) utgjordes ax, kvinnor och 45 olika språk talades, uppvisar samma bild av en revolution i miniatyr. Parollen löd: We want bread and roses too. Det kvalitativt nya i massarbetarnas kampformer var att de tenderade att omfatta alla arbetarskikt; de traditionella fackföreningarnas exklusivitetsprincip sattes på så sätt ur spel (AFL, som exklusivt organiserade yrkesarbetare, bekämpade sålunda med alla medel - inte minst strejkbryteri - solidaritets strejker som överskred yrkesarbetarprincipen om arbetarmaktens förankring i en speciell sektor eller bransch). Målet för de okvalificerade arbetarnas kamp kunde aldrig bli att stärka fackföreningarna och göra dem till kamporganisationer. De hade för övrigt inte råd att betala inträdesavgiften (500 1000 dollar) och kunde följaktligen inte heller förstå nyttan av sjukförsäkring och fyllda strejkkassor (IWW, som främst kom att organisera "common labor", bröt på sin andra kongress i 1906 med det organisatoriska perspektivet att utgöra en "stabil" fackförening, genom att avvisa till exempel rollen som "sjukkassa").
Den kollektiva kampen gällde i stället mer lön och mindre arbete (en paroll som återkommer i Fiatarbetarnas strider), och bars tipp av arbetare som på grund av, sin utbytbarhet inte längre var bundna till sin arbetsplats men vilkas styrka låg i rörligheten. Det förde för övrigt med sig att de socialistiska agitatorerna i IWW reste över hela kontinenten; mullvadsarbete på en och samma arbetsplats i årtionden saknade all mening i ett land, där varje bindning till den enskilda fabriken eliminerats en bindning som till exempel bildade grundförutsättningen för rådsrörelsens kamp för arbetarkontroll och självförvaltning i Tyskland 1918. IWW:s vapen blev i stället masstrejken, den vilda generalstrejkens kamp mot arbetet (den mest lästa boken bland lWW-arbetarna, de så kallade wobblies, var inte för inte Paul Lafargues pamflett Le droit á la paresse, ”Rätten till lättja”).
Arbetet - en dålig vana
Wobblies betraktade arbetet närmast som en dålig vana hos proletariatet, som en anakronism i ett alltmer mekaniserat samhälle. Med massarbetaren uppstår därför för första gången den politiskt medvetna kopplingen mellan arbetarmakt och reducerad arbetstid. Med lWW upphörde för första gången socialismens bindning till det arbetsetos, som burits upp av yrkesarbetarna. Om alltså marxismen/kommunismen har kommit att framstå som en "arbetets ideologi" så har IWW en motsatt tolkning: socialismen börjar först där arbetet upphör. Massarbetaren uttrycker den permanenta förhoppningen om det arbetsfria samhället och "beefsteak revolution" som socialismens själva grundval (IWW lästes på den tiden gärna som I won´t work).
Inom perspektivet av kamp mot lönearbetet analyserade Gisela Bock dessutom invandrarnas mystiska, religiösa och hedniska ritualer som instrument för motstånd i första hand och inte som "förindustriella" fenomen. Först i konfrontation med den nya arbetsdisciplinen och kapitalets despoti upptäckte de sina nationella kulturer: polackernas bröllop exempelvis, som kunde vara upp till fem dagar, och grekernas 80 festdagar om året blev på så sätt orienteringspunkter lär en utbredd arbetsvägran: nonwork habit. Det avgörande är med andra ord hur kulturen används.
Ickearbetet och städernas kris
Sålunda kommer ett samhälle, där man ständigt ägnar sig åt hårt arbete, att få ett större mått av inre trygghet: och tryggheten tillber man nuförtiden som det högsta goda. - Men vad nu! 0 fasa! ’Arbetaren', av alla människor, har blivit en fara! Det vimlar av 'samhällsfarliga individer'! Och bakom dem alla lurar det farligaste av allt individen själv.
Friedrich Nietzsche
Det kan på goda grunder hävdas, att utvecklingen mot yrkesarbetets upphörande och yrkeskaraktärens försvinnande vad Braverman generaliserande formulerar som "arbetets degradering" och automationens växande välde i fabrikerna rycker undan grunden för den arbetsideologi, varmed en minoritet av klassen, det stolta yrkesarbetarskiktet, upprättat sin hegemoni över den andra arbetarrörelsen. Med teoretikernas hjälp har de låtit det egna skiktbestämda medvetandet gälla för hela klassens medvetande. Detta ortodoxa klassmedvetande med dess karaktär av arbetsetik, exklusivt grundat på de produktiva arbetarnas solidaritet, håller i praktiken på att överges till förmån för en klassenhet, som förutom det multinationella massarbetarskiktet också innesluter de oavlönade, för den industriella reservarméns arbetslösa till hemmafruarna. Därmed blir det möjligt att upplösa motsättningen mellan den ortodoxa teoretiska orienteringen mot fabriksgolvet som point of production och det faktiska förhållandet att såväl familjen som det enskilda samhället i övrigt aktivt deltar i framför allt massarbetarstrejkerna. Det är den verkligheten Gisela Bock lyfter fram som den dominerande redan för sjuttio år sedan.
Teorin att klassmedvetandet endast kan undfås i produktionen svarar alltför väl mot de historiska arbetarorganisationernas hierarkiska uppbyggnad och har på. så sätt stor del i masstrejkernas och de revolutionära ansatsernas nederlag. De oppositionella strömningarna inom den tyska arbetarklassen vid tiden för ”revolutionsförsöket” 1918-20 kunde till exempel inte utvidga sitt handlingsfält och upprätta en kvalitativt ny klassenhet på grund av den djupt rotade fientliga inställningen gentemot kvinnor och ungdomar i arbetarorganisationerna. Enligt Bock är del möjligt att förklara det revolutionära IWW:s nedgång och fall utifrån en liknande framväxande motsättning mellan produktivistisk organisationsteori och behovet av en bred klassförankring.
Vidare bidrar uppkomsten och utvecklingen av medvetna autonoma ansatser och rörelser, så kallade marginalgrupper, till att tömma det traditionella klassmedvetandet på dess innehåll. Det gäller grupper som i första hand manifesterar sig utomekonomiskt, utanför arbetet eller i opposition mot det - exempelvis: grupper av kvinnor, gamla, gästarbetare, homosexuella, regionalister, arbetslösa ungdomar, sinnessjuka, fångar, indianer, samer.
Därför blir det nödvändigt att omdefiniera klassmedvetandet för att i stället låta rörligheten, plasticiteten och mångsidigheten bilda nya kvalifikationsmönster. Det hör till Gisela Bocks stora förtjänster att hon utvidgar klasskampsbegreppet genom att visa på kvinnornas och de arbetslösas avgörande insatser i klasstriderna men också på hur den härskande klassen svarar på detta hot mot kapitalackumulationen med "familjedisciplin", institutionalisering av det oavlönade hushållsarbetet, skolplikt och "amerikanisering av invandrarna.7 Denna teknologiska, sexuella och etniska disciplinering av klassen utgjorde innehållet i Roosevelts så kallade "progressiva" era.
Kampen i städerna
(Efter det att arbetstidsförkortningen genomförts)…kommer det arbetarklassen att liksom borgerskapet tvingas göra våld på sin anspråkslösa smak och i det oändliga utveckla sina anlag för konsumtion…istället för att dricka måttligt med vin och vara strängare än påven, kommer den att dricka ur stora, djupa glas med bordeaux och bourgogne, utan industriella tillsatser, och överlämna vattnet åt djuren.
De borgare som inte är i stånd att bevisa sina anspråk på att vara lättingar, kommer man att låta följa sin egna instinkter: det finns tillräckligt många vämjeliga yrken att anställa dem i.
()
Men en lång och hård hämnd kommer att drabba moralisterna, som har fördärvat den mänskliga naturen, sladderkärringarna, hycklarna, de skenheliga… Fyra gånger om året, då årstiderna avlöser varann, ska man stänga in dem i stora drivhjul och döma dem att i tio timmar mala luft. Advokater och rättslärda utstår samma straff.
Paul Lafargue
Det fabrikssamhälle som på detta sätt växer fram, med taylorisering av hela livet som följd, attackeras därför väl så effektivt utanför fabrikerna. Med staden New York som exempel visar Philip Mattera och Donna Dernac i artikeln Developing and underdeveloping New York (tidskriften AUTONOMIE 7/77), att storstädernas nuvarande kris inte är resultatet av en felslagen kapitalpolitik men en följd av invånarnas, framför allt de arbetslösas, sociala strider. Det är olika gruppers kamp mot arbetet, kamp för pengar utan arbete, som störtar städerna i kris. Denna urbana kris innebär nu inte bara förstörelse och förfall, samtidigt avtecknar sig ett framtida levnadssätt i opposition mot och utanför arbetet inte som fantasteri men som en reell möjlighet.
De immigranter som anländer som de sista till New York, med början på 30-talet och fram till idag - svarta och latinamerikaner - möter fasta maktstrukturer och besatta arbeten. De är från början uteslutna, och hänvisas till gettonas slum, där de får de sämsta jobben eller inga alls. Alternativet blir att skaffa sig pengar och livsmöjligheter utan att arbeta. Upploppen i gettona på 60-talet, oftast med början i Harlem, är därför inte bara utbrott av förtvivlan utan har en synlig innebörd: det omedelbara besittningstagandet av samhällets rikedomar. Så stormade till exempel 1967 unga svarta butikerna på femte avenyn, som plundrades på varor för 26 000 dollar. Och den kollektiva kampen för reducerade priser och kostnader är sedan gammalt en beprövad motståndsform i gettona, framför allt gäller det hyrorna.
Plundringarna och hyresstrejkerna bildar upptakten till en omfattande rörelse för sociala bidrag, welfare rights movement, som var som mest offensiv i New York kring 1967. Bland annat tilltvingade man sig bidrag till kläder och bostad. Kvinnor stormade i maj 1968 socialhjälpskontoren och utkrävde pengar, som slutligen efter någon veckas ockupation skrevs ut i form av checker. Aktioner av detta och liknande slag tvingade stadens förvaltning att punga ut med 13 miljoner dollar bara under juni 1968; den årliga summan översteg hundra miljoner. Fler data: 1960 var antalet bidragsmottagare 324 000, 1972 utgjorde de 1,3 miljoner. Undersökningar konstaterar vidare att 80-90% av de socialhjälpstagare som erhåller jobb (usla och dåligt betalda) lämnar dem inom en månad, flertalet inom två veckor. Det innebär att man inte längre kan räkna med immigranterna som reservarmé, med funktionen att hålla de lönearbetande i schack. Men framför allt utgör de exempel på att ickearbete lönar sig; en process som når sin kritiska punkt i det ögonblick då det betalda ickearbetet, i form av olika sorters socialbidrag, uppnår och överskrider minimilönens nivå.8
De offentligt anställda - poliser, brandmän, lärare, socialarbetare, posttjänstemän - som ofta jobbar i gettona, ofta under hopplösa villkor, driver upp lönerna till det flerdubbla på några år som kompensation för den växande dekvalificeringen av deras jobb. Försök att vädja till deras arbetsmoral, deras ”ansvarsfulla" och "fria" yrken är resultatlösa: 1960 förekom i New York 20 strejker i offentlig tjänst, 1970 var antalet 400, samtidigt som antalet offentligt anställda mer än fördubblats.
Sammanfattningsvis: som ett resultat av socialhjälpsmottagarnas, de offentligt anställdas och andra gruppers kamp mot arbetet och för högre lön och höjda socialbidrag stiger staden New Yorks utgifter för år 1972 med mer än 154% och inkomsterna endast med 83%. Samtidigt står det klart att pengar kan anskaffas: genom högre beskattning av företagarna, genom krediter och genom tillskott från regeringen. Ett annat resultat är kapitalets växande ovilja till investeringar i New York och nordöstra USA, där arbetarnas makt växer sig alltför stark. Kapitalet förfogar inte längre över några lugna utvecklingsregioner.
Ulf I ErikssonNoter
1. Den amerikanske historikern och politiske skribenten Jeremy Brecher, som Katherine Stone för övrigt tackar rör inspiration, fäller ett för denna skola representativt uttalande när han i Radical America 6/73 hävdar: 'För dem av oss som vill att arbetarna skall ha ledningen över produktionen, har den makt, som de kvalificerade yrkesarbetarna utövade under 1800-talet, exemplarisk betydelse".
2. Romano Alquati, Klassenanalyse als Klassenkampf (Fischer Athenäum 1974), En litterär framställning av massarbetarnas strid er på Fiat är Nanni Balestrinis roman Revolten i Torino (Rabén & Sjögren, 1973).
3. Ett exempel är Frankrike maj 68, då de mindre fabrikerna råkade i kris till följd av de löneökningar den revolutionära kampen framkallade. Det gav som resultat kapitalets koncentration och monopolens tillväxt.
4a. Också hos Marx kan man, som många iakttagit, urskilja två olika arbetsbegrepp; en tidig teori om frigörelse av arbetet, med inspiration från Furier, då det ideala arbetet utgör människans möjlighet till självförverkligande och allsidig utveckling; en senare, "pessimistisk" teori om frigörelse från arbetet (i Grundrisse, Theorien uber den Mehrwert), då arbetet är och förblir ett nödvändigt ont, omöjligt att göra "attraktivt". Vad man kan göra är i stället att minska arbetstiden så mycket som möjligt. I en essä, "Utopisten, Burgare und Proletärer" (Kursbuch 52/1978), visar för övrigt Jacques Ranciére hur utopisterna och Charles Fourier med projektet om det "attraktiva arbetet" i Själva verket kvalificerar sig som pionjärer för en modern fabriksdisciplin. Utopierna har i dag därför ingen entydigt progressiv" innebörd.
4b. För svenskt vidkommande, jfr Lars Olof Ekdahls och Hans Erik Hjelms skiss över "reformismens framväxt inom svensk arbetarrörelse" (HFKS 2/78), som återför motsättningarna inom arbetarrörelsen på skiktningen av klassen i en utlärd och en icke utlärd del.
5. Av operaisterna har tidigare såväl Tronti som Bologna skrivit om den progressiva erans" USA. Tronti i sin efterskrift till Operai e Capitale, som finns översatt till engelska i TELOS 14/72. Bologna i Zusammensetung der Arbeiterklasse und Organisationsfrage (Merve 1973),
6. I förhållande till denna nya "klassammansättning" av massarbetare och autonoma rörelser framstår vänsterns upprätthållande av det traditionella "klassmedvetandet" - i de inställda upprorens tid ser den sig som bärare av det - som en anakronism, avslöjande en nostalgisk, utopisk och alltmer otidsenlig syn på arbetet och dess betydelse i klasskampen.
7. Gisela Bock påpekar att tusentals kvinnor i USA vid 1800talets slut tvingades bortoperera klitoris för att underkasta sig hushållsarbetets fysiska, psykiska och sexuella disciplin. I ett bidrag till Frauen und Wissenshaft. Berliner Sommeruniversität fur Frauen Juli 1976 (Courage 1977), belyser Bock tillsammans med Barbara Duden i uppsatsen "Arbeit aus Liebe - Liebe als Arbeit" hushållsarbetets uppkomst under kapitalismen.
8. Andra undersökningar, som i Frankrike, påvisar liknande tendenser mot tilltagande "arbetsskygghet"; 50 av 100 unga arbetare ur alla slags yrkesgrupper tillmäter inte sitt arbete något större värde, varken som moraliskt eller självförverkligande ideal. Se Jean Rousselet, L'Allergie au travail (Paris 1974).
